Visst vill professorer undervisa?

Redan när jag började läsa medicin var jag inställd på att det nog forskning som var mitt mål. Inriktningen var nog i ärlighetens namn kanske inte så analytiskt välgrundad och ju längre jag kom in i utbildningen på Karolinska Institutet desto mer intressant blev också det kliniska alternativet. Hursomhelst, min ”radar” var inriktad på att hitta det som skulle bli ”mitt” område. Jag lyssnade efter allt som handlade om forskning och gick på alla informationsmöten om institutionernas forskning. Försökte leta ytterligare information om vilka som forskade om vad – och det var på 80-talet verkligen väsentligt mycket svårare än idag! Inga hemsidor, inget Google – nu drygt 30 år senare fattar jag inte hur vi klarade oss (inte förrän 1998 kom Google och gjorde livet enklare för oss nyfikna). Forskningsinformationskurs på Histologen, amanuens på Anatomen och sedan på Fysiologen. Intressant förstås men fortfarande inte ”rätt”. Tyckte ”neuro” och hjärnforskning verkade spännande men föreläsningarna (eller föreläsarna) var rätt tråkiga. Så en dag på fysiologiterminen var det dags för hörselföreläsningarna. In kom Åke Flock, en ganska småvuxen man i fyrtiofemårsåldern men som kom att förändra mitt professionella liv. På ett oerhört pedagogiskt sätt redogjorde han för hörselsystemet och hur vi hör. Och långt innan PowerPoint och alla avancerade animationer vi nu nästan är less på lyckades Åke med plastbitar och en overheadprojektor (finns de kvar?) göra rörliga bilder som visade hur sinneshåren på hörselcellerna böjde sig mot tektorialmembranet som svar på en ljudstimulering. Åke var en lysande föreläsare men det som fick mig att inse detta var ”rätt” område var hans enorma engagemang. Åke brann för sitt ämne. Ingenting kunde vara mer spännande än en yttre hårcell eller stereocilierna. Engagemanget var hundraprocentigt – och smittsamt!

Långt senare, efter disputation (med Åke som handledare förstås) och en bit in i forskarkarriären, så insåg jag väl att ämnesvalet kanske inte var det mest strategiska. Ett litet område, inga stora anslagspengar, begränsat intresse från omvärlden (och lärosätet) och med tidskrifter som har impact-faktorer som skulle få en bibliometrifundamentalist att hånle. Men även om valet av forskningsområde inte var så ”street smart” så var det ändå rätt. Drivkraften för forskning och kunskap kommer inte av pengar eller impact-faktorer utan från ett genuint engagemang och en nyfikenhet som inte syftar till att vara strategisk.

Värdet av att de mest seniora forskarna och professorerna deltar aktivt i undervisningen kan inte nog betonas. De goda exemplen och förebilderna är det som inspirerar, vägleder och förändrar. Den starka kopplingen mellan forskning och undervisning är – eller borde vara – grundläggande i en akademisk utbildning. Och vi professorer – visst vill vi undervisa?!

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *