Värna om akademisk frihet och fri forskning – för samhällets skull!

En central och allt viktigare fråga – inte endast för oss som verkar inom forskningssystemet utan för hela samhället – handlar om den akademiska friheten. I flera länder med rent diktatoriska system är akademins och forskningens frihet kraftigt beskuren. Det fria sökande av kunskap ses uppenbarligen som ett hot mot den rådande samhällsstrukturen. Också i Europa ses en trend att gå åt samma håll, trots att det handlar om demokratiskt valda regeringar. Ett exempel är den förändrade lagstiftning som ledde till att Central European University för ett par år sedan såg sig nödsakade att flytta sin verksamhet från Budapest till Wien. En väsentlig del i universitetets verksamhet var just att verka för det öppna samhället.

Den amerikansk-polska journalisten och författaren Anne Applebaum skildrar i sin mycket läsvärda bok från 2020, Twilight of Democracy (Demokratins skymning) hur samhället i några västerländska demokratier visar oroande tecken på förändring. Det är en utveckling som sker steg för steg och till en början knappt märks. Men snart är genomslaget stort och då kan det vara för sent. Boken gav en mycket stark känsla av att samma sak kan hända här. 

När det handlar om akademisk frihet är fri forskning en helt central del. Den friheten är också skyddad i svensk lag. Högskolelagen slår fast att ”forskningsproblem får fritt väljas”, dvs. forskaren måste ha möjligheten att själv avgöra vilka frågeställningar som ska adresseras och hur. Det handlar om att jag forskare ska kunna arbeta med de frågeställningar som jag själv bedömer som viktigast. Det här skapar möjligheter att bedriva forskning kring frågor som idag kan verka mindre viktiga eller där resultaten kanske till med kan tyckas helt ointressanta. Men det är ofta först när ett större problem helt oväntat uppstår som just den kunskapen kan vara det som behövs. Utifrån insikten att vi omöjligt kan veta vilken kunskap som kommer att behövas imorgon är det viktigt att säkerställa forskning brett, inom många områden. 

Det är mycket berömvärt att regeringen i sin forskningspolitiska proposition 2020 föreslog ”främja och värna” den akademiska friheten genom att skärpa skrivningen i Högskolelagen – ett förslag som också antogs av riksdagen. Förändringen, om än ett angeläget steg, kan dock förefalla ganska liten och frågan är vilket reellt skydd av den akademiska friheten som uppnås.

Som nämnts ovan slår Högskolelagen sedan tidigare fast att forskningen är fri. Men i realiteten är den friheten beroende på resurser. Utan tillräckliga forskningsmedel för att bedriva forskning – allt från forskarens lön och lokaler till den utrustning som krävs – kan forskningen vara hur fri som helst, den går likväl inte att genomföra. En stor del av forskningsmedlen riktas idag mot bestämda problem eller avgränsade ämnesområden utifrån finansiärens uppfattning om vilken kunskap som behövs. Här finns det faktiskt en klar fördel av att det svenska forskningssystemet är så fragmenterat: ju fler forskningsfinansiärer som finns desto större är sannolikheten att ett viktigt forskningsprojekt kan finansieras. Men kanske än viktigare är att de större finansiärerna säkerställer att den övervägande delen av tillgängliga medel tilldelas enbart utifrån arbetets kvalitet och inte beroende på forskningsområde eller andra randvillkor. Ju friare forskningen är, desto bättre rustade är vi för morgondagens utmaningar.

(Texten bygger till del på en ledare publicerad i tidningen Forskning för livet, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning i april 2021)

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.