Annus horribilis och forskningsfusk

Annus horribilis. Så uttryckte sig drottning Elizabeth i slutet av 1992 om ett år som varit ovanligt tufft för det brittiska kungahuset, med slottsbrand och många trassliga familjeproblem. Ett annus horribilis – ett fruktansvärt år – det kan man verkligen säga också om 2016 vad gäller svensk medicinsk forskning. Det har nästan bara handlat om fusk, bristande etik och hur illa allt är. Den efterföljande debatten har varit intressant. Det är många som vela peka finger mot de som gjort fel men förvånansvärt få som tagit sitt ansvar. Möjligen beror det på att vi tenderar betrakta allt som svart eller vitt, rätt eller fel, och att den som ges ansvaret oftast är bränd för all framtid. En kultur där man står för sina misstag och lär sig av dem skulle nog vara mer framgångsrik.

En positiv följd av det för medicinsk forskning så fruktansvärda 2016 är att frågan om fusk och oredlighet verkligen kommit upp på dagordningen. Vår hantering av oredlighet har ju hittills varit minst sagt bristfällig. Vetenskapsrådet har vid upprepade tillfällen påtalat detta, både direkt till regeringen och i media (SvD 2010; SvD 2015). Det var därför mycket tillfredsställande att regeringen förra hösten – till slut – tillsatte en särskild utredare för att se om det behövs ett nytt system för att hantera utredningar om oredlighet i forskning. Svaret på den frågan är ju tveklöst ”ja” men förhoppningsvis kommer professor Margaretha Fahlgren att presentera ett tydligt och rättssäkert förslag. Det jag hört hittills låter lovande men vi får se i slutet av november.

Just behovet av ett bättre system för att hantera forskningsfusk framförde också professorerna Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl på DN Debatt förra veckan. Mycket i deras debattartikel är bra men uppfattningen att oredlighetsfrågor bäst hanteras av vetenskapssamhället självt – ” utan inblandning från rättsväsende” – ställer jag mig högst tveksam till (se min replik på DN Debatt). Just det faktum att allt hanterades internt, av forskarsamhället självt, var nog en starkt bidragande orsak till den olyckliga situation som Karolinska Institutet befinner sig i. Akademin och lärosätena är en del av samhället och det är väldigt märkligt att man ofta agerar som om forskarsamhället stod litet vid sidan av (eller litet ovanför…) resten av samhället. Och att vi är så annorlunda att det måste till speciella regler för oss. I förlängningen är det här en farlig väg att gå. När det gäller hanteringen av oredlighet så är det inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv helt nödvändigt att involvera andra delar av samhället, exempelvis för att få tillgång till den kompetens som finns inom rättsväsendet.

I debattartikeln skriver Collste et al. att ”givet de allt högre prestations- och lönsamhetskrav som ställs på forskare verksamma vid universitet, högskolor och andra forskningsmiljöer finns en väsentlig risk för att de forskningsetiska normerna åsidosätts”. Det finns inga ursäkter för oredlighet och fusk men det är viktigt vi allvarligt funderar på om det är något i vårt forskningssystem som leder till en ökad benägenhet till ytlighet och att slarva och försöka ta genvägar – ett beteende som på sikt kan leda till direkt och uppsåtligt fusk? Om vi inte skapar en sund akademisk miljö där kvalitet värderas högre än ren produktion är jag rädd vi kommer att uppleva flera anni horribiles vid svenska lärosäten.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

”Sverige står sig väl som forskningsnation”

I förra veckan presenterade Vetenskapsrådet en ny och mycket intressant rapport, Forskningsbarometern 2016. Forskningsbarometern avser att ge en överblick av det svenska forskningssystemet i en internationell jämförelse. Det här är ett mycket värdefullt underlag för diskussionen (ja egentligen är det väl inte så mycket diskussion…) kring effektiviteten i vårt forskningssystem. Vetenskapsrådet drar slutsatsen att ”Sverige står sig väl som forskningsnation i internationell jämförelse”. Man baserar detta främst på att våra investeringar i FoU (som andel av BNP) är bland de högsta i världen, att andelen forskare i befolkningen är hög och alltmer jämställd samt att Sverige kommer väl ut i analysen av publikationer och citeringar. Vad gäller publikationerna så noterar man dock att det finns jämförbara länder som uppvisar en starkare utveckling över tid. Det som är mest alarmerande är kanske att näringslivets FoU-investeringar har minskat. Just företagens minskade satsningar på FoU tas upp i en annan färsk rapport, stiftelsen Forska!Sveriges Lägesrapport 2016, Sveriges satsningar på medicinsk forskning. Rapporten lyfts fram i Dagens Nyheter under rubriken ”Sverige fortsätter ned som forskningsnation”. Företagens investeringar har gått ned från 3,03 procent av BNP år 2001 till endast 2,12 procent år 2014. I Danmark – ett land som vi ofta jämför oss med i forskningssammanhang och där mycket pekar åt rätt håll vad avser forskningens utveckling – har företagens investeringar i forskning tvärtom ökat. Med tanke på att kostnaderna för hälso- och sjukvård ökar varje år är det minst sagt märkligt (för att inte säga korkat!) att samhället, inklusive näringslivet, inte investerar mer i medicinsk forskning.

Forskningsbarometern 2016 målar egentligen en ganska ljus bild av läget – Sverige står starkt. Stora pengar har gått till forskning och i synnerhet till medicinsk forskning. Samtidigt framförs det allt oftare att med de stora satsningar som under långt tid gjorts på medicinsk forskning borde vi ha ett bättre utfall. Men allt handlar förstås inte om pengar – pengar är bara ett instrument. Viktigare är hur pengarna används, dvs vad man vill hur effektivt forskningssystemet är. Tyvärr finns det knappt någon vilja att diskutera hur forskningssystemet egentligen fungerar. Min erfarenhet är att man hellre lappar och lagar, skruvar litet här och litet där – och hoppas på att det kommer nya pengar i forskningsproppen. Med nya pengar så slipper man göra några prioriteringar eller fundera över vart vi egentligen är på väg. På alla nivåer förefaller man vara nöjd med ”more of the same”. Och då blir resultaten förstås därefter. Albert Einstein påstås ha sagt att om man gör som man alltid har gjort, får man samma resultat som man alltid har fått. Och det är väl så nära Einsteins kreativitet som det svenska forskningssystemet kommer.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Akademi eller 7-Eleven?

Vad utmärker några av våra mest framgångsrika företag inom restaurangnäring och detaljhandel, företag som McDonald’s, Indiska, ICA, och Pressbyrån? Jo alla baseras på franchising. Franchising bygger på att personer eller företag mot betalning får använda ett etablerat och beprövat affärskoncept för att sälja produkter och tjänster under ett speciellt varumärke. Utöver avgifter så förbinder man sig också att följa särskilda regler för att skydda varumärket. Konceptet anses vara mycket framgångsrikt även om det då och då kommer rapporter om hur tufft franchisetagarna har det för att få lönsamhet i sina verksamheter.

Så vad har hamburgare, kläder, specerier och tidningar med medicinsk forskning att göra? Det finns faktiskt flera likheter. Inte så att våra produkter är lika diversifierade och snabbt omsatta som i en 7-Eleven-butik (eller kanske de är det?) utan relationen mellan forskargrupperna och universitetet. I alla fall på mitt lärosäte. Franchise-ägaren, universitetet menar jag förstås, ger oss rätt att använda varumärket, erbjuder lokaler och, mot ersättning och avgifter, annan infrastruktur som exempelvis bibliotek, IT och core-faciliteter. Och ”franchise-regler” finns också – på Karolinska Institutet finns numer även en uppförandekod (code of conduct). Så, väl inrättad i ledet och med ett flott brevhuvud är det bara att börja jaga anslag och producera artiklar och försöka få verksamheten att gå ihop. Grannbutiken, nej jag menar förstås forskargruppen i korridoren bredvid, är en konkurrent så mycket säkrare att samarbeta med USA. Och alla vet ju att säljer gör man bäst med reklam så bäst ”haijpa” resultaten litet lagom (ett plaströr med stamceller är väl kanon?).

Ett universitet ska vara en akademisk miljö som bejakar kreativitet, intellektuell debatt och kritisk diskussion. Universitetet ska vara ett ”drivhus” för nya idéer, ny kunskap och skapande individer. Är det så idag? Tveksamt. Den akademiska kulturen är ordentligt försvagad. Fokus är mer på produktion och process istället för innehåll och kvalitet. Staten har systematiskt bidragit till att försvaga både den akademiska kulturen och lärosätenas möjligheter att bygga kreativa miljöer, exempelvis genom att avsevärt försvaga anställningen som professor och genom att urholka basanslagen och införa marknadshyror skapat ett nästan totalt beroende av externa anslag. Det är hög tid att se över det svenska forskningssystemet – utnyttjar vi våra förhållandevis stora resurser på ett optimalt sätt?

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Visst vill professorer undervisa?

Redan när jag började läsa medicin var jag inställd på att det nog forskning som var mitt mål. Inriktningen var nog i ärlighetens namn kanske inte så analytiskt välgrundad och ju längre jag kom in i utbildningen på Karolinska Institutet desto mer intressant blev också det kliniska alternativet. Hursomhelst, min ”radar” var inriktad på att hitta det som skulle bli ”mitt” område. Jag lyssnade efter allt som handlade om forskning och gick på alla informationsmöten om institutionernas forskning. Försökte leta ytterligare information om vilka som forskade om vad – och det var på 80-talet verkligen väsentligt mycket svårare än idag! Inga hemsidor, inget Google – nu drygt 30 år senare fattar jag inte hur vi klarade oss (inte förrän 1998 kom Google och gjorde livet enklare för oss nyfikna). Forskningsinformationskurs på Histologen, amanuens på Anatomen och sedan på Fysiologen. Intressant förstås men fortfarande inte ”rätt”. Tyckte ”neuro” och hjärnforskning verkade spännande men föreläsningarna (eller föreläsarna) var rätt tråkiga. Så en dag på fysiologiterminen var det dags för hörselföreläsningarna. In kom Åke Flock, en ganska småvuxen man i fyrtiofemårsåldern men som kom att förändra mitt professionella liv. På ett oerhört pedagogiskt sätt redogjorde han för hörselsystemet och hur vi hör. Och långt innan PowerPoint och alla avancerade animationer vi nu nästan är less på lyckades Åke med plastbitar och en overheadprojektor (finns de kvar?) göra rörliga bilder som visade hur sinneshåren på hörselcellerna böjde sig mot tektorialmembranet som svar på en ljudstimulering. Åke var en lysande föreläsare men det som fick mig att inse detta var ”rätt” område var hans enorma engagemang. Åke brann för sitt ämne. Ingenting kunde vara mer spännande än en yttre hårcell eller stereocilierna. Engagemanget var hundraprocentigt – och smittsamt!

Långt senare, efter disputation (med Åke som handledare förstås) och en bit in i forskarkarriären, så insåg jag väl att ämnesvalet kanske inte var det mest strategiska. Ett litet område, inga stora anslagspengar, begränsat intresse från omvärlden (och lärosätet) och med tidskrifter som har impact-faktorer som skulle få en bibliometrifundamentalist att hånle. Men även om valet av forskningsområde inte var så ”street smart” så var det ändå rätt. Drivkraften för forskning och kunskap kommer inte av pengar eller impact-faktorer utan från ett genuint engagemang och en nyfikenhet som inte syftar till att vara strategisk.

Värdet av att de mest seniora forskarna och professorerna deltar aktivt i undervisningen kan inte nog betonas. De goda exemplen och förebilderna är det som inspirerar, vägleder och förändrar. Den starka kopplingen mellan forskning och undervisning är – eller borde vara – grundläggande i en akademisk utbildning. Och vi professorer – visst vill vi undervisa?!

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

“Låt alla blommor blomma”

Första gången jag hörde uttrycket ”låt alla blommor blomma” var i ett tal på en disputation. Klinikchefen på Öronkliniken ville betona vikten av att ha en bredd i forskningen, att låta alla få en möjlighet att utvecklas. Samma tankegångar hade faktiskt (och kanske litet oväntat) Mao Zedong som i sin Lilla Röda skrev:
”Låt hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla. Det är vägen för att främja konsten och vetenskapens framsteg…”

Allt detta låter väldigt bra men verkligheten är ofta en annan. Väsentliga begränsningar ges förstås av vilka resurser som står till buds. Tveklöst finns det många väldigt bra projektidéer och lovande forskare som inte kan stödjas bara för att det inte finns tillräckligt med forskningsmedel. Sannolikt kommer det heller aldrig att finnas ”tillräckligt” med pengar till forskning, ialla fall inte för att alla som vill skall kunna forska. Alla planterade blommor kommer nog inte att kunna blomma. En forskningsfinansiärs huvuduppgift är att bedöma vilka blommor som inte bara kan blomma utan också bära frukt. En svår uppgift men möjlig att utföra om det sker med kompetens, transparens och fullständig rättvisa. Vetenskapsrådet och de andra statliga forskningsfinansiärerna klarar det här ganska bra (är medveten om att jag – efter sex år på Vetenskapsrådet – nog är jävig i den bedömningen).

En kanske viktigare fråga är hur blomsterrabatterna sköts på lärosätena och huruvida plantorna ges möjlighet att frodas. Den ryske kulturministern (tillika professorn) Vladimir Medinskij lär i en intervju i franska Le Monde om rysk kulturpolitik inför premiären av den regimkritiska filmen Leviatan ha sagt ”Alla blommor får växa, men vi vattnar bara dem vi gillar”. Inte alltför sällan hörs synpunkten att det är just så resurserna fördelas lokalt. En inre grupp som blomstrar och där man gillar – och vattnar – varandra väldigt mycket och väldigt ofta. Och därutanför de som är just det, utanför…

När skillnaden mellan starka och svagare grupperingar blir för stor uppstår motsättningar, den akademiska kulturen påverkas negativt. När vi-känslan försvinner eroderar grunden för lojaliteten med det egna lärosätet och allt tenderar att bli positioneringar och maktspel. Mycket av den problematik som finns inom akademin, inte minst illustrerat av de nu så aktuella händelserna på Karolinska Institutet, har sin grund i kulturproblem och kanske framför allt, en ovilja att hantera dessa.

Ett akademiskt ledarskap innebär, för att fortsätta med blomstermetaforen, att planera, gödsla och vattna men också att gallra, plantera om och förädla för att få bästa resultat. För detta krävs inte endast vetenskaplig förankring och kunskap om systemet utan också mod. Mod att vara fullständigt transparent, mod att lyssna också på kritiska röster, mod att förändra.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar