Oanvändbar forskning saknar inte värde!

Det finns ett ökande krav att den forskning som bedrivs ska leda till något konkret, något alla kan förstå, till och med se eller ta på. Det kan vara en medicin eller ett nytt instrument som kan kommersialiseras. Svensk forskning är ju till största delen finansierad av skattemedel och det kan därför vara rimligt att kräva att resultaten bidrar till samhällets utveckling. Att finansiera forskning är i grunden en investering i ökad kunskap. Kunskap som genom att förädlas och utvecklas, ofta i flera steg, kan leda till stora vinster, såväl i hälsa och livskvalitet som företagsamhet och importinkomster. Den som gör en investering förväntar sig naturligtvis en kommande – och helst betydande – vinst. Utmaningen för forskningsfinansiären är att forskning är långsiktig.

Det finns många exempel på resultat som när de först presenterats betraktats som svårbegripliga och alltför abstrakta och utan praktisk betydelse men som långt senare visats ha avgörande betydelse för såväl vår förståelse av omvärlden som samhällets utveckling. Den brittiske fysikern Peter Higgs förutsade den s.k. Higgspartikelns existens 1964 men det var få som då såg något värde i hans arbete. Men till slut – nästan ett halvt sekel efter den första rapporten – kunde man vid CERN, partikelfysiklaboratoriet i Schweiz, till slut visa att partikeln verkligen existerade. Och året därpå, 2013, erhöll Higgs Nobelpriset i fysik. Vilken praktisk betydelse Higgspartikeln kommer att ha vet vi inte än. Men betyder det att den forskning som bedrivits och som sannolikt krävt stora investeringar varit meningslös och att kunskapen är oanvändbar? Nej absolut inte – vi bara inte vet ännu hur vi ska använda den nya kunskapen. 

Abraham Flexner, en av grundarna av Institute for Advanced Study vid Princeton University, diskuterade redan 1939 just nyttan ”oanvändbar kunskap”, Hans artikel, The Usefulness of Useless Knowledge ger flera exempel där forskningsresultat som först ansågs närmast oanvändbara långt senare blev i allra högsta grad ”nyttiga”. Exempelvis var det James Clerk Maxwells och Heinrich Hertz ”oanvändbara” teoretiska arbete som lade grunden för att Guglielmo Marconi senare kunde uppfinna radion. Den ”oanvändbara” kunskapen hade förädlats, utvecklats och fokuserats på ett problem med en revolutionerande uppfinning som resultat. Och Marconi belönades med ett Nobelpris 1909 (Clerk Maxwell och Hertz var då redan döda). Flexners mycket läsvärda text är en hyllning till den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen och ett tydligt ett ställningstagande mot krav på omedelbar användbarhet och nytta.

Den bästa drivkraften för forskning av hög kvalitet är de enskilda forskarnas kreativitet och nyfikenhet. Av det följer att vi inte kan ställa krav på omedelbar nytta, implementering, kommersialisering eller ens att resultaten måste vara förståeliga för alla och envar. En framsynt finansiär har därför mod och uthållighet att stödja också forskning som idag kan förfalla oanvändbar.

(Texten bygger på en ledare publicerad i tidningen Forskarnas Nyheter, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning i mars 2019)

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.