“Låt alla blommor blomma”

Första gången jag hörde uttrycket ”låt alla blommor blomma” var i ett tal på en disputation. Klinikchefen på Öronkliniken ville betona vikten av att ha en bredd i forskningen, att låta alla få en möjlighet att utvecklas. Samma tankegångar hade faktiskt (och kanske litet oväntat) Mao Zedong som i sin Lilla Röda skrev:
”Låt hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla. Det är vägen för att främja konsten och vetenskapens framsteg…”

Allt detta låter väldigt bra men verkligheten är ofta en annan. Väsentliga begränsningar ges förstås av vilka resurser som står till buds. Tveklöst finns det många väldigt bra projektidéer och lovande forskare som inte kan stödjas bara för att det inte finns tillräckligt med forskningsmedel. Sannolikt kommer det heller aldrig att finnas ”tillräckligt” med pengar till forskning, ialla fall inte för att alla som vill skall kunna forska. Alla planterade blommor kommer nog inte att kunna blomma. En forskningsfinansiärs huvuduppgift är att bedöma vilka blommor som inte bara kan blomma utan också bära frukt. En svår uppgift men möjlig att utföra om det sker med kompetens, transparens och fullständig rättvisa. Vetenskapsrådet och de andra statliga forskningsfinansiärerna klarar det här ganska bra (är medveten om att jag – efter sex år på Vetenskapsrådet – nog är jävig i den bedömningen).

En kanske viktigare fråga är hur blomsterrabatterna sköts på lärosätena och huruvida plantorna ges möjlighet att frodas. Den ryske kulturministern (tillika professorn) Vladimir Medinskij lär i en intervju i franska Le Monde om rysk kulturpolitik inför premiären av den regimkritiska filmen Leviatan ha sagt ”Alla blommor får växa, men vi vattnar bara dem vi gillar”. Inte alltför sällan hörs synpunkten att det är just så resurserna fördelas lokalt. En inre grupp som blomstrar och där man gillar – och vattnar – varandra väldigt mycket och väldigt ofta. Och därutanför de som är just det, utanför…

När skillnaden mellan starka och svagare grupperingar blir för stor uppstår motsättningar, den akademiska kulturen påverkas negativt. När vi-känslan försvinner eroderar grunden för lojaliteten med det egna lärosätet och allt tenderar att bli positioneringar och maktspel. Mycket av den problematik som finns inom akademin, inte minst illustrerat av de nu så aktuella händelserna på Karolinska Institutet, har sin grund i kulturproblem och kanske framför allt, en ovilja att hantera dessa.

Ett akademiskt ledarskap innebär, för att fortsätta med blomstermetaforen, att planera, gödsla och vattna men också att gallra, plantera om och förädla för att få bästa resultat. För detta krävs inte endast vetenskaplig förankring och kunskap om systemet utan också mod. Mod att vara fullständigt transparent, mod att lyssna också på kritiska röster, mod att förändra.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.