Kunskap eller karisma

Faktaresistens är ett ord, eller kanske snarare ett symptom, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Innebörden är att man inte låter sig påverkas av tillgänglig kunskap, i synnerhet fakta, som går emot ens egen uppfattning. I en debattartikel i Dagens Nyheter tidigare i år (DN Debatt) belyser Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, en ytterligare aspekt på frågan hur vi tenderar att hantera fakta och vetenskap genom att peka på ”samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap”. Mikael Holmqvist menar att karisma och social kompetens numer tillmäts ett allt högre värde och då på bekostnad av sann sakkännedom. Om våra beslutsunderlag och vårt agerande saknar förankring i existerande kunskap tar vi väldigt stora risker. När det gäller medicinska ställningstaganden är avsaknad av verklig kunskap i själva verket livsfarligt. Att ständigt söka kunskap och även utmana sedan tidigare fastslagna sanningar, dogmer, menar jag är en forskares viktigaste uppgift. Idag talar man dock mer om hur befintlig kunskap ska kunna användas eller nyttiggöras, inte hur den ska uppnås. Kunskap ska förstås överföras till nästa steg och bidra till kommersialisering och samhällsnytta. Kunskap ska – självfallet! – användas för att utveckla samhället men det primära måste vara att säkerställa att verklig kunskap inhämtas på ett så effektivt och kvalitetssäkert sätt som möjligt. För detta krävs resurser i form av utbildad personal, utrustning och driftsmedel men det krävs också de individer som brinner för att få veta mer, hitta lösningar, hjälpa andra.

Social kompetens och karisma är naturligtvis inte något dåligt, tvärtom. För att kunna presentera sin forskning och för att betydelsefulla forskningsresultat ska nå utanför en relativt begränsad krets av ämneskunniga, redan ”frälsta”, experter måste man ha förmågan att på ett begripligt och intresseskapande sätt berätta om sin forskning. Men det får aldrig bli så att en god verbal förmåga och en betydande personlig utstrålning kompenserar för brister i kvalitet och eller dåligt underbyggda resultat. Den oredlighetsskandal som i hög grad kommit att dominera rapporterna från det medicinska området de senaste åren är ett påtagligt exempel på vad som händer när såväl forskaren själv som också omgivningen inte objektivt och kritiskt granskar fynden utan släpper på kvalitetskraven. I sanning var detta livsfarligt.

(Texten bygger på en ledare skriven för Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och Forskarnas Nyheter)
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.