Kris i kanadensisk peer review

I Kanada är det Canadian Institutes of Health Research, CIHR, som är den statliga (fedarala) forskningsfinansiären med ansvar för medicinsk forskning. Det finns stora likheter med liknande strukturer i Sverige och i viss mån Storbritannien. CIHR bildades år 2000 utifrån Medical Research Council of Canada men med syftet att samla olika federala aktiviteter i samma myndighet. Ungefär samtidigt (2001) slogs de svenska forskningsråden, inklusive Medicinska Forskningsrådet (MFR), samman till Vetenskapsrådet. Medan CIHR bildades med tydligt fokus på medicinsk forskning, men med ett bredare uppdrag än föregångaren, så gick sammanslagningen i Sverige över disciplingränserna och blev i huvudsak en administrativ konstruktion. I Storbritannien har man fört liknande diskussioner kring sammanslagning och det finns en uppenbar risk att brittiska Medical Research Council (MRC) går mot samma öde. Jag säger ”öde” trots att jag har stor respekt för Vetenskapsrådets kompetens, förmåga och goda renommé. Orsaken är att den ämnesmässiga förankringen blev svagare, det blev mer process än innehåll, och därmed blev också möjligheten att vara en drivkraft i forskningssystemet mindre. En stor skillnad mellan CIHR och Vetenskapsrådet är att CIHR ansvarar för en väsentligt större del av värdekedjan, från den mest grundläggande forskningen till mycket tillämpad forskning. I Sverige är värdekedjan uppbruten och delad mellan åtminstone tre statliga forskningsfinansiärer. Fragmentering motverkar en effektiv och från ett systemperspektiv genomtänkt finansiering av medicinsk forskning. Det försvårar också ett strategiskt ledarskap. Men det senare är jag inte säker på att man ens har förstått att sakna.

Under min tid på Vetenskapsrådet ingick jag i en informell högnivågrupp, Heads of International Research Organisations, som regelbundet träffades för att utbyta erfarenheter. Här berättade bl.a. CIHR:s President om den reform som planerades av deras anslags- och peer review-processer. Tankarna var mycket innovativa – och djärva – och de förändringar som initierades adresserade många saker som också forskarsamhället var mycket kritiska till. Man ville ha större anslag och längre anslagsperioder för att de mest framgångsrika forskarna skulle slippa att ständigt söka nya pengar. Sakkunnigbedömningen av forskningsansökningarna upplevdes inte vara tillräckligt bra, främst menade man att ämneskompetensen hos de som bedömde ansökningarna inte alltid var tillfredsställande. Med ett ständigt ökande antal ansökningar började systemet också knaka i fogarna – arbetsbördan för de sakkunniga beredningsgrupperna gjorde det allt svårare att hålla hög kvalitet i bedömningen. Det här är observationer som känns väldigt aktuella också för det svenska systemet varför jag under åren har följt CIHR:s reformprogram med stort intresse. Förändringarna innebar i korthet att man inrättade program för att ge de mest framstående forskarna större anslag under längre perioder och förändrade processen för bedömningen av ansökningarna. Man skrotade de stående ämnespanelerna utan skickade istället ut alla ansökningarna till fem experter som enskilt bedömde ansökningarna och sedan, efter en elektronisk diskussion, sände in sina individuella bedömningar. Avsikten med denna s.k. application-focused review var att öka den ämnesmässiga träffsäkerheten i bedömningen – varje ansökan skulle läsas av ämnesmässiga experter. Resultatet av detta första steg gick sedan till en mer generellt sammansatt panel som gjorde den sammanfattande bedömningen och det slutliga urvalet. För att ge denna panel tid att fokusera på de ansökningar där det krävdes en vidare diskussion så var avsikten att bara titta på ansökningar i ”gråzonen”, dvs. de ansökningar som låg kring gränsen för vad som kunde finansieras eller de ansökningar där de sakkunniga skilde sig mycket åt i sina bedömningar. De ansökningar som hade givits de bästa omdömena i det första steget beviljades automatiskt och de med lägst ranking avslogs. Men, när reformerna började implementeras blir det kraftigt missnöje i forskarsamhället. Det gamla systemet, som tidigare kritiserats, framställdes nu som mycket välfungerande medan alla förändringar var av ondo. Tveklöst fanns en del allvarliga problem med implementeringen av reformpaketet men motståndet försvårade ytterligare genomförandet. Efter en skrivelse till regeringen med mer än tusen namnunderskrifter satte den ansvariga ministern ned foten och krävde snabb åtgärd – dvs. hon ville få bort frågan från agendan. Sommaren 2016 tillkom, efter ett möte mellan ”parterna”, en kompromiss som ledde till ett relativt lugn. Kompromissen ledde till att förtroende för CIHR i viss mån återskapades men också att reformpaketet kraftigt urholkades – man backade på flera av de förändringar som genomförts. Värre var dock att CIHR:s ”bakbands” och i praktiken försvann möjligheterna att driva arbetet vidare och rätta till de problem som utan tvivel fanns.

För att komma vidare med frågorna kring CIHR:s beredningsprocess tillsattes i höstas en internationell expertpanel med den primära uppgiften att utvärdera reformprogrammet. Expertpanelen, där jag ingick, har precis besökt Ottawa och genomfört ett stort antal möten med forskare och representanter för universiteten, sjukhusen, olika professionella organisationer och regeringen samt företrädare för CIHR. Oerhört intressant och lärorikt. Vi håller nu på att färdigställa den rapport som skall lämnas till CIHR:s Governing Council i slutet av februari. Det finns en stor samsyn i expertpanelen om såväl orsakerna till att det blev så stora problem som hur man bör gå vidare. Så snart vår rapport offentliggjorts vill jag återkomma till dessa slutsatser eftersom de har stor bäring på en mer generell diskussion kring peer review och hur ansökningar om forskningsanslag bedöms.

Expertpanelen efter avslutade möten i Ottawa
Bakre raden: Professor Mark Ferguson, Director General för Science Foundation Ireland och den irländska regeringens Chief Scientific Adviser; Professor Jonathan Grant, Director för Policy Institute vid King’s College London och Assistant Principal for Strategy samt tidigare chef för RAND Europe; Dr. Trish Groves, Director of Academic Outreach and Advocacy vid British Medical Journal (BMJ) och Editor-in-Chief för BMJ Open; Mats Ulfendahl
Främre raden: Professor Dame Anne Glover, 
Vice Principal for External Affairs and Dean for Europe, University of Aberdeen och tidigare Chief Scientific Adviser till Europeiska Kommissionens ordförande; Professor Sir Peter Gluckman (expertpanelens ordförande), Chief Science Advisor till premiärministern i Nya Zeeland; Dr. Michael Lauer, Deputy Director för Extramural Research vid National Institutes of Health (NIH).

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.