Hur är det med den akademiska friheten?

Slösurfade på nätet och hamnade av en händelse på bloggen ”Akademisk Frihet”. Eftersom den akademiska friheten måste ses som ett fundament för ett fungerande forskningssystem, inte minst för framgångsrika lärosäten, så läste jag vidare. Bloggaren definierade akademisk frihet som “något annat än friheten att välja mellan Burger King och McDonald’s”. Öh… ja det kan jag väl hålla med om. Tror jag.

Matmetaforen till trots var bloggen faktiskt inriktad på viktiga frågor som högskolepolitik och vetenskapens roll i samhället. En litet tydligare definition kan man hitta i Nationalencyklopedin, där akademisk frihet sägs vara
den marginal av frihet som institutioner inom utbildningsväsendet åtnjuter i förhållande främst till statliga organ, såsom regering och centrala ämbetsverk, men även till kyrkan”.

De akademiska institutionernas frihet är givetvis oerhört viktig och grunden för en vetenskapligt baserad verksamhet, såväl vad gäller undervisning som forskning. Det svenska forskningssystemet är härvid problematiskt i det att de flesta lärosäten är statliga förvaltningsmyndigheter och därmed, i enlighet med regeringsformen, lyder under regeringen. Vid de statliga lärosätena utses både rektor och styrelse av regeringen och kan därför betraktas som regeringens representanter. Autonomireformen, som trädde i kraft 2011, har ökat lärosätenas självbestämmande i förhållande till staten men faktum kvarstår att lärosätena fortfarande är myndigheter och därmed är regeringens instrument för att bl.a. verkställa den politik som lagts fast. Man kan ifrågasätta om ”om den offentligrättsliga statusen som myndigheter är helt förenlig med idealet om fristående universitet och högskolor” (Ledningsutredningen, SOU 201592) men just nu är det som gäller. Folket väljer riksdag och regering, regeringen lägger fast sin politik och de underlydande myndigheterna verkställer. Och det gäller också lärosätena.

Även om det svenska forskningssystemet inte medger en fullständig autonomi så är lärosätenas myndighetsrelation med staten nig mindre problematisk jämfört med hur det är nere ”på golvet”. Som forskare ser jag den akademiska friheten mycket mer som en intellektuell frihet. Ett visst skydd för den friheten ger högskolelagen, som i första kapitlet (6§) slår fast att:
För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.
Om vi bortser från att begränsade resurser i praktiken sätter en gräns för hur fritt forskningsproblemen kan väljas eller vilka metoder som kan utvecklas så menar jag att i Sverige utgör det här inte något större problem eller hot mot den akademiska friheten. Ingen har någonsin lagt sig i vilka frågeställningar jag vill studera eller huruvida jag väljer att publicera resultaten eller inte. Jag ser mycket mer av ett problem i situationen för den enskilde forskaren och hans eller hennes ställning som oberoende, självständig akademiker. Som diskuterades i mitt blogginlägg i mars om det akademiska ledarskapet så handlar kollegialitet mycket om en ”kritisk granskning genom det kritiska samtalet”. För att kunna vara konstruktivt kritisk krävs ett oberoende, en trygghet som gör att man inte ständigt måste fundera på vilka konsekvenser ett yttrande eller ett ställningstagande kan få.

Fram till 1993 anställdes de flesta professorer med fullmakt av regeringen och det krävdes att man begått ett brott eller grava tjänstefel för att kunna bli avskedad. Även sedan rätten att inrätta och tillsätta professurer överförts till lärosätena hade professorerna en väldigt hög grad av anställningsskydd. Men det tog slut 1999. Då bestämde riksdagen att professorerna inte skulle ha ett starkare skydd än andra grupper vid lärosätena eller på arbetsmarknaden. Och här finns nog orsaken till en del av de problem vi ser idag. Hur många professorer känner inte idag ett krav på att uppfattas som lojal mot systemet, att inte vara för besvärlig, att ständigt producera det som ger poäng i ett svårbegripligt belöningssystem? Om någon ”äger” ens tjänst och lön – hur trygg är man då, hur kritisk vågar man vara? Hur påverkar osäkerheten det vetenskapliga risktagandet och förmågan till nyskapande? Hur många professorer känner att det är helt riskfritt att öppet ifrågasätta och diskutera? Några modiga finns det kvar men vi som duckar i debatten är tyvärr många.

Akademisk frihet är naturligtvis inte något som bara är förbehållet professorer men om inte ens den gruppen, som nått den högsta lärarkategorin vid ett universitet, känner en rimlig trygghet har inte bara vi utan samhället som helhet ett problem. Otrygga individer blir rädda och tysta. Vi behöver en mycket mer vital debatt såväl inom som utanför universiteten. En debatt där inte endast en mindre grupp ”proffsdebattörer” deltar. Men var är vi andra?

På bloggen som nämndes inledningsvis presenterar sig bloggaren som ”disputerad i medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och arbetar vid en av landets större vetenskapliga organisationer”. Litet typiskt för frågan om den akademiska friheten och hur modiga vi är så har han eller hon också valt att vara anonym… Vi forskare måste kunna stå för våra åsikter utan att nervöst snegla över axeln för att se vem som hör och vad de skall säga och tycka. En grundförutsättning för detta är riktiga akademiska tjänster med såväl lön som de mest basala resurserna för att kunna forska och undervisa.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *