Från sydostfronten mycket nytt

I merparten av mitt yrkesverksamma liv har jag varit baserad i Stockholm. Jag har främst arbetat i organisationer i huvudstaden som varit, eller ansett sig vara, om inte jordens medelpunkt så i alla fall främst i landet. Med andra ord, jag har betraktat omvärlden utifrån ett Stockholmsperspektiv. Men inte nu längre!

För ett drygt halvår sedan utsågs jag till forskningsdirektör i Region Östergötland. Till kanske 95 % gäller det medicinsk forskning inom hälso- och sjukvården varför frågorna egentligen inte skiljer sig så mycket mot vad jag arbetade med under åren på Vetenskapsrådet men uppdraget är mer exekutivt. Och väldigt spännande!

Som forskningsdirektör har jag ett övergripande ansvar för forskningsfrågor inom regionen. Uppdraget innefattar tre huvudsakliga delar. Den första gäller kvalitet. I Region Östergötland fördelas årligen knappt en halv miljard kronor till forskning. För en region av vår storlek är det mycket pengar (Region Östergötland är faktiskt en av de regioner i landet som i förhållande till sjukvårdsbudgeten gör störst avsättningar till FoU!) och det är naturligtvis viktigt att alla processer kring utlysning, beredning, uppföljning etc. håller högsta kvalitet. Men lika viktigt är att den forskning som stöds är den allra bästa. Och detta därför att, som det uttrycktes i en utvärdering från 1985, ”det inte finns någonting så meningslöst som dålig forskning” och att ”dålig forskning är sämre än ingen forskning alls”. Om vi lägger forskningsmedel på dålig forskning leder det inte bara till svaga eller oanvändbara resultat utan samtidigt förbrukas resurser som skulle kunna ha använts på ett bättre sätt.

Den andra delen i uppdraget som forskningsdirektör är att se till att forskningsfrågorna ständigt hålls aktuella och ges stöd inom organisationen. Det finns en stark samsyn i ett forskning ska vara en naturlig del i all verksamhet men i praktiken är det, förstås, inte alltid så enkelt. Här finns en hel del att göra för att tydliggöra hur forskningsuppdraget ska genomföras och följas upp. Viktigt också att man på politisk nivå har insikten att satsningar på medicinsk forskning verkligen är en av de bästa investeringar i framtiden man kan göra.

Uppdragets tredje del är att bidra till att den forskning som bedrivs i Region Östergötland syns också utanför regionen och att våra forskare tar en större plats såväl nationellt som internationellt. I det ligger inte bara att presentera forskningsresultat utan också att bedriva – och leda – breda forskningssamarbeten, att delta i granskningsprocesser både nationellt och internationellt samt att söka forskningsmedel från de mest prestigefyllda forskningsfinansiärerna. Det senare handlar inte så mycket om att få mer pengar till sin forskning (även om det förstås är bra) utan om att få sina projektidéer bedömda, ja kanske kritiserade, i ett internationellt sammanhang. Härigenom blir projekten säkerligen spetsigare och bättre.

Att se på forskningsfrågor och det svenska forskningssystemet från ett annat perspektiv än från Stockholm är väldigt nyttigt. Det är helt uppenbart att det görs minst lika bra forskning utanför Stockholm och storstadsregionerna – och ofta med väsentligt mindre resurser och uppmärksamhet. Det är också en intressant upplevelse att tillhöra gruppen som måste ständigt måste resa till Stockholm för möten – något jag nog inte tänkte så mycket på när jag under min tid på Vetenskapsrådet kallade till möten i Stockholm. Det är ju litet skillnad att kunna gå till fots till ett möte än att resa in från resten av landet. Utöver tiden det tar så går ju tåg och flyg inte alltid som det är tänkt. Ja även en stockholmare kan inse detta…

Region Östergötland är – jämfört med exempelvis Stockholm – en liten region och med begränsade resurser. Men regionen har vad jag menar betydande skalfördelar just för att vi inte har en Finlandsfärjas storlek men likväl ganska mycket muskler. Detta tillsammans med ett mycket välfungerande samarbete med såväl universitetet som övriga landsting/regioner i Sydöstra Sjukvårdsområdet gör det lättare för oss att agera. Mer verkstad än snack.

[Rubriken anspelar på Erich Maria Remarques berömda roman På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues, 1929). Boken beskriver, från en ung soldats perspektiv, första världskrigets fasor. Bokens innehåll har givetvis ingenting med texten ovan att göra.]
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.