Forskningens värde – ska vi ställa oss frågan ”so what”?

Den senaste forskningspropositionen bär titeln Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft och där tydliggör regeringen sin ambition att koppla forskningspolitiken till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för Sverige. Just relevans och samhällsnytta diskuterade lundaforskarna Mats Alvesson och Roland Paulsen nyligen på DN Debatt under rubriken Samhällsvetare bryr sig för litet om forskningens värde. Författarna ifrågasatte huruvida den samhällsvetenskapliga forskningen verkligen ger den kunskap som samhället efterfrågar. Man menade att en stor del av forskningen resulterar i vetenskapliga publikationer som ingen läser och att mycket av den övriga forskningen bara intresserar experter i det egna fältet. Om man skall vara ärlig så kan det nog gälla inom andra ämnesområden också. Alvesson och Paulsen menar att man tidigt bör fråga sig vad en studie tjänar till och om den verkligen kan bidra med väsentlig kunskap. Publiceras det får många artiklar?

Antalet vetenskapliga artiklar ökar med omkring 3 procent per år och antalet publicerade artiklar uppgår nu till en bra bit över 2 miljoner – vare år! Som Alvesson och Paulsen skriver gäller för många forskare publish or perish, dvs. att vi ständigt måste producera forskningsrapporter för att säkerställa en fortsatt finansiering. Resultatet är –naturligtvis – en överproduktion av forskningstexter. Forskningsfinansiärer, lärosäten och även regeringen har här ett stort ansvar att tillse att styrningen av forskningsmedel i mycket högre grad var kopplad till forskningens innehåll och kvalitet. Man skulle faktiskt kunna kräva att en granskning av en forskare eller ett forskningsprojekt baserades på en helhetsbedömning snarare än på publikationsvolymer och citeringsdata. Men det skulle förstås kräva att man läser och förstår istället för att tillämpa bibliometriska algoritmer.

Alvesson och Paulsen ifrågasätter i sin debattartikel med rätta om den ökande mängden publicerade artiklar speglar en ”reell vetenskaplig progression och upplysning” – eller om fler forskare kanske borde ställt sig frågan ”So what?” före publicering. Vetenskapsrådets bibliometriska analyser visar att andelen artiklar som inom fem år efter att de publicerats aldrig citeras av andra forskare är omkring 10 procent. Talar man istället om väldigt lågt citerade artiklar – dvs. med färre än tre citeringar – så ökar andelen till litet drygt 25 procent. Man kan emellertid notera dels att andelen lågt citerade publikationer minskar och dels att Sveriges siffor faktiskt är bättre än för världen som helhet. Och för medicinsk forskning är andelen ociterade eller lågt citerade artiklar lägst!

Att vetenskap och forskning kan ge den kunskap som behövs för att lösa viktiga samhällsproblem är det nog ingen som ifrågasätter – däremot finns det tveklöst olika syn på hur den kunskapen skall nås och med vilka frihetsgrader. Att i ett kort perspektiv kräva att forskning skall vara nyttig speglar en naiv tro att forskningsresultat och problemlösningar kan ”beställas”. I en replik på Alvessons och Paulsens debattartikel föreslogs t.o.m. ett ramverk för att definiera och stödja den mest samhällsnyttiga forskningen. Det här är ett hot mot den fria forskningen och, i en tid med ökad tilltro till ”alternativa fakta”, en mycket farlig väg att gå. Detta betyder absolut inte att vi forskare skall stå utanför samhällsdebatten – tvärtom! Samhället har rätt att förvänta sig att akademin använder sin kunskap och engagerar sig i viktiga samhällsfrågor men det skall inte ske genom kortsiktiga styrmedel.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.