Fingertoppskänsla

I början av januari gick min handledare, Åke Flock, bort. Åke skulle ha fyllt 78 år samma månad och hans hälsa hade inte varit så god efter pensioneringen men hans bortgång kom likväl plötsligt och oväntat. Tillsammans med några av Åkes andra doktorander och medarbetare skrev jag minnesorden för DN. Men det är förstås omöjligt att med endast 2000 tecken summera en framgångsrik forskares livsgärning. Åke Flock var svensk hörselforsknings främste – internationellt mest uppmärksammade – företrädare. Från hans nu klassiska experimentella studier på 60-talet fortsatte han med nya spännande projekt, hela tiden vid den internationella forskningsfronten, fram till pensioneringen. Åke var en pionjär i att tillämpa nya metoder men han lät aldrig – som så många andra forskare – metoden bli det centrala. Det var alltid den övergripande frågeställningen som styrde arbetet. Åke hade en enastående förmåga att se det funktionellt relevanta i sina observationer, en vetenskaplig fingertoppskänsla få förunnat att uppleva. Åkes bortgång tog mig tillbaka i tiden till 80-talet när jag blev doktorand på Fysiologen och de dryga trettio år som nu förflutit. En resa i tiden och många reflexioner kring vad som förändrats, inte bara på Karolinska Institutet.

Jag upplevde inte så mycket att jag började en doktorandutbildning, än mindre att jag fick en anställning – jag hade antagit som lärling hos en mästare. Genom att se, härma och lära och ges allt större ansvar utvecklades jag till forskare. Forskarutbildningskurser blev de som jag behövde för mitt projekt eller som verkade intressanta. Den absolut viktigaste externa källan för nya intryck och erfarenheter var istället interaktionen med alla de internationella seniora forskare som vistades vid labbet. Som ”lärling” hos Åke hade jag en fantastisk upplevelse av fullständig frihet att testa nya idéer, att arbeta med projekt som var nya och osäkra. Ofta var projekten svåra men Åke menade att om det hade vare enkelt så hade någon annan redan gjort det. Det är en princip jag fortfarande tror på.

Det är klart ”lärlingssystemet” inte fungerade för alla men det är ändå tveksamt om det måste vara så komplicerat som det är idag. Fokus är mer på antagning, lön, kontroller, poäng, produktion, kontrakt, rapporter. Innehållet har som så ofta fått stiga åt sidan för processen. Och det var kanske här den akademiska kulturen började förtvina?

I samma korridor som Åkes örongrupp höll till fanns också Jan och muskelgruppen. Jan var vetenskapligt mycket bred – nog delvis därför att han hade ett brett undervisningsansvar och till skillnad mot många idag kunde Jan en hel del också om saker utanför det egna smala området. Jan var inte bara kunnig, han hade också tid att dela med sig av sin kunskap. Som doktorand fick jag svar på många frågor och generös och handfast hjälp med experimentella problem. Och det här var på den tiden när en kollega gav av sin tid och kunskap utan att kräva medförfattarskap…

Åke var som sagt en av de största i sitt område och han fick också mycket uppmärksamhet. Men Åke var ingen byggare av imperier utan något av en forskningens ”lone ranger”. Åke ville ha en liten grupp där han hade överblick och kände trygghet. När jag skulle börja var det egentligen ”fullt” så jag fick litet tjata mig in i gruppen och börja med ett sidoprojekt hos en av Åkes kollegor. Det svenska forskningssystemet gav den grundtrygghet som krävdes för en mycket framgångsrik grupp. Som professor hade Åke förstås sin lön och lokaler men också en eller två laboratorieassistenter och en sekreterare och därtill möjligheter att erbjuda doktorander försörjning genom utbildningsbidrag…

Så vad vill jag säga med de här reflexionerna – att det var bättre förr?
Ja kanske! Det är väl ingen som vill vrida tillbaka klockan men kanske har vi i en vilja att uppnå effektivitet, besparingar, tydliga riktlinjer och regler och likriktning också förlorat något av det som utgör grunden för en framgångsrik akademisk miljö?

 

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.