Det fula f-ordet…

Hur akademien, dvs våra universitet och högskolor, ska ledas är en ständigt aktuell fråga. Det var också ämnet för det första inlägget på den här bloggen (Akademiskt ledarskap – kollektivet eller rektor?) och handlade bl.a. om Kåre Bremers då aktuella betänkande Utvecklad ledning av universitet och högskolor (betänkandet belyser ledningsfrågorna från olika perspektiv och är mycket läsvärt). Egentligen är akademiskt ledarskap ingen rocket science men likväl tycks det vara allt svårare få till det. Nu gör också regeringen ett (nytt) försök att styra högskolan genom att tillsätta en särskild utredare som skall lämna förslag för styrningen av de statliga lärosätena. Det förefaller som ledordet ”autonomi” nu ersätts av ”styrning”. Kommittédirektivet (Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten) talar mycket om att styr- och resurstilldelningen skall stödja lärosätenas förmåga att möta de stora samhällsutmaningarna. Det är en god tanke men alla orden om näringslivets konkurrenskraft, arbetsmarknadsanknutna utbildningar, samverkan med arbetslivsorganisationer, uppdragsutbildning och politikens målsättningar antyder att det finns en bristande insikt i det som är grundbulten i ett välfungerande akademiskt system, nämligen akademisk FRIHET. Regeringen säger att Sverige skall vara ett av världens främsta forskningsländer och en ledande kunskapsnation med högkvalitativ forskning och utbildning men man visar lika litet förtroende för akademins förmåga att uppnå detta som viljan att tillföra de medel som krävs. Den elake skulle kunna förledas att ifrågasätta om man ens förstår akademiens övergripande uppgift och potential. Nåväl, i december 2018 får vi veta mer för då skall Pam Fredman, avgående rektor för Göteborgs universitet, presentera svaren på regeringens frågor. Vi får hoppas att hon vågar uttala det fula f-ordet och lyfter fram det absoluta behovet av akademisk frihet.