Det finns grader i helvetet

I diktverket Den gudomliga komedin (Divina Commedia) från början av 1300-talet menar Dante att det finns grader i helvetet. Även om det ser illa ut kan det vara både värre och bättre. Så är det också när det gäller avstegen från god vetenskaplig sed. I debatten har de synonyma begreppen ”fusk” och ”oredlighet” ofta kommit att beskriva alla avsteg från god vetenskaplig sed. Utan att på något vis vilja föringa problemet med forskningsfusk – tvärtom! – eller ursäkta den som fuskar så menar jag likväl att allt är inte svart eller vitt. Det finns gradskillnader också i avstegen från det vi menar med god vetenskaplig sed. Det är ju rimligen en skillnad mellan att vara slarvig eller oaktsam och att uppsåtligt fuska eller plagiera andras resultat – även om slutresultatet i vissa fall kan vara lika allvarligt.

I det uppdrag som Margaretha Fahlgren (Uppsala universitet) fått av regeringen att som särskild utredare föreslå en bättre hantering av misstänkt forskningsfusk ingår också att tydliggöra begrepp som ”god sed” och ”oredlighet i forskning”. Och vill vi inte bara peka ut och bestraffa enskilda individer utan mer långsiktigt stärka en god sed i forskningsprocessen måste vi vara mycket tydliga med hur vi beskriver det som gått fel och de underliggande orsakerna. Annars riskerar åtgärderna att bli vare sig adekvata eller effektiva.

Om vi betraktar allt som svart eller vitt kommer man att vara mer obenägen att rapportera de avsteg i forskningsprocessen som kanske främst beror på slarv, bristande handledning eller helt enkelt låg kompetens. Det kan vara allt från felaktigt använda statistiska metoder och felaktigheter i citeringar till bristfällig studiedesign eller alltför vidlyftiga konklusioner. Knappast att betrakta som oredlighet men tveklöst illa för inte bara för medicinsk forskning utan också, och värre, för de slutsatser och framtida studier eller åtgärder som bygger på de rapporterade resultaten. I en skrift från Nordiska ministerrådet 1985 (Utvärdering av forskning: Nordiska erfarenheter) skriver Bertel Ståhle med hänvisning till det han benämner den forskningspolitiska maximen, ”att det inte finns någonting så meningslöst som dålig forskning” och att ”dålig forskning är sämre än ingen forskning alls”. Och så är det – dålig forskning kommer inte bara att generera svaga eller oanvändbara resultat utan den dränerar samtidigt våra begränsade resurser; resurser som skulle kunna ha använts på ett bättre sätt. Den typen av bristande professionalism bör ständigt lyftas fram – och rättas till – i en strävan att öka kvaliteten i forskningen. Som forskare måste vi vara beredda att bli kritiskt granskade och kanske tillrättavisade men utan att direkt stämplas som fuskare. Idag finns inget mellanläge.

Vår akademiska kultur skapar tyvärr inte den generösa miljö som gör att man prestigelöst kan diskutera fel och brister – också i sin egen verksamhet. Att ha en ständigt pågående och transparent process för kvalitetsförbättring, ett ständigt lärande, måste vara en naturlig del i forskarens yrkesutövning. Även om flertalet forskare hanterar det här bra är det ju uppenbart att det regelbundet sker avsteg från god forskningssed. Vi har ett kollektivt ansvar att fånga upp de här avstegen tidigt och innan de utecklas till regelrätt fusk. Låt oss erkänna att problemet finns och skapa system som hanterar bristerna tidigt, i syfte att förbättra forskningens övergripande kvalitet utan att brännmärka enskilda forskare.

(Se också en replik på DN Debatt varifrån delar av texten ovan hämtats.)

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *