Annus horribilis och forskningsfusk

Annus horribilis. Så uttryckte sig drottning Elizabeth i slutet av 1992 om ett år som varit ovanligt tufft för det brittiska kungahuset, med slottsbrand och många trassliga familjeproblem. Ett annus horribilis – ett fruktansvärt år – det kan man verkligen säga också om 2016 vad gäller svensk medicinsk forskning. Det har nästan bara handlat om fusk, bristande etik och hur illa allt är. Den efterföljande debatten har varit intressant. Det är många som vela peka finger mot de som gjort fel men förvånansvärt få som tagit sitt ansvar. Möjligen beror det på att vi tenderar betrakta allt som svart eller vitt, rätt eller fel, och att den som ges ansvaret oftast är bränd för all framtid. En kultur där man står för sina misstag och lär sig av dem skulle nog vara mer framgångsrik.

En positiv följd av det för medicinsk forskning så fruktansvärda 2016 är att frågan om fusk och oredlighet verkligen kommit upp på dagordningen. Vår hantering av oredlighet har ju hittills varit minst sagt bristfällig. Vetenskapsrådet har vid upprepade tillfällen påtalat detta, både direkt till regeringen och i media (SvD 2010; SvD 2015). Det var därför mycket tillfredsställande att regeringen förra hösten – till slut – tillsatte en särskild utredare för att se om det behövs ett nytt system för att hantera utredningar om oredlighet i forskning. Svaret på den frågan är ju tveklöst ”ja” men förhoppningsvis kommer professor Margaretha Fahlgren att presentera ett tydligt och rättssäkert förslag. Det jag hört hittills låter lovande men vi får se i slutet av november.

Just behovet av ett bättre system för att hantera forskningsfusk framförde också professorerna Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl på DN Debatt förra veckan. Mycket i deras debattartikel är bra men uppfattningen att oredlighetsfrågor bäst hanteras av vetenskapssamhället självt – ” utan inblandning från rättsväsende” – ställer jag mig högst tveksam till (se min replik på DN Debatt). Just det faktum att allt hanterades internt, av forskarsamhället självt, var nog en starkt bidragande orsak till den olyckliga situation som Karolinska Institutet befinner sig i. Akademin och lärosätena är en del av samhället och det är väldigt märkligt att man ofta agerar som om forskarsamhället stod litet vid sidan av (eller litet ovanför…) resten av samhället. Och att vi är så annorlunda att det måste till speciella regler för oss. I förlängningen är det här en farlig väg att gå. När det gäller hanteringen av oredlighet så är det inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv helt nödvändigt att involvera andra delar av samhället, exempelvis för att få tillgång till den kompetens som finns inom rättsväsendet.

I debattartikeln skriver Collste et al. att ”givet de allt högre prestations- och lönsamhetskrav som ställs på forskare verksamma vid universitet, högskolor och andra forskningsmiljöer finns en väsentlig risk för att de forskningsetiska normerna åsidosätts”. Det finns inga ursäkter för oredlighet och fusk men det är viktigt vi allvarligt funderar på om det är något i vårt forskningssystem som leder till en ökad benägenhet till ytlighet och att slarva och försöka ta genvägar – ett beteende som på sikt kan leda till direkt och uppsåtligt fusk? Om vi inte skapar en sund akademisk miljö där kvalitet värderas högre än ren produktion är jag rädd vi kommer att uppleva flera anni horribiles vid svenska lärosäten.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.