Akademi eller 7-Eleven?

Vad utmärker några av våra mest framgångsrika företag inom restaurangnäring och detaljhandel, företag som McDonald’s, Indiska, ICA, och Pressbyrån? Jo alla baseras på franchising. Franchising bygger på att personer eller företag mot betalning får använda ett etablerat och beprövat affärskoncept för att sälja produkter och tjänster under ett speciellt varumärke. Utöver avgifter så förbinder man sig också att följa särskilda regler för att skydda varumärket. Konceptet anses vara mycket framgångsrikt även om det då och då kommer rapporter om hur tufft franchisetagarna har det för att få lönsamhet i sina verksamheter.

Så vad har hamburgare, kläder, specerier och tidningar med medicinsk forskning att göra? Det finns faktiskt flera likheter. Inte så att våra produkter är lika diversifierade och snabbt omsatta som i en 7-Eleven-butik (eller kanske de är det?) utan relationen mellan forskargrupperna och universitetet. I alla fall på mitt lärosäte. Franchise-ägaren, universitetet menar jag förstås, ger oss rätt att använda varumärket, erbjuder lokaler och, mot ersättning och avgifter, annan infrastruktur som exempelvis bibliotek, IT och core-faciliteter. Och ”franchise-regler” finns också – på Karolinska Institutet finns numer även en uppförandekod (code of conduct). Så, väl inrättad i ledet och med ett flott brevhuvud är det bara att börja jaga anslag och producera artiklar och försöka få verksamheten att gå ihop. Grannbutiken, nej jag menar förstås forskargruppen i korridoren bredvid, är en konkurrent så mycket säkrare att samarbeta med USA. Och alla vet ju att säljer gör man bäst med reklam så bäst ”haijpa” resultaten litet lagom (ett plaströr med stamceller är väl kanon?).

Ett universitet ska vara en akademisk miljö som bejakar kreativitet, intellektuell debatt och kritisk diskussion. Universitetet ska vara ett ”drivhus” för nya idéer, ny kunskap och skapande individer. Är det så idag? Tveksamt. Den akademiska kulturen är ordentligt försvagad. Fokus är mer på produktion och process istället för innehåll och kvalitet. Staten har systematiskt bidragit till att försvaga både den akademiska kulturen och lärosätenas möjligheter att bygga kreativa miljöer, exempelvis genom att avsevärt försvaga anställningen som professor och genom att urholka basanslagen och införa marknadshyror skapat ett nästan totalt beroende av externa anslag. Det är hög tid att se över det svenska forskningssystemet – utnyttjar vi våra förhållandevis stora resurser på ett optimalt sätt?

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *