Forskningsintegritet

Det finns inga häxor är titeln på en intressant, tankeväckande och mycket läsvärd bok som kom ut under 2017. Boken behandlar det kunskapssamhälle som vi lever i – eller snarare, tror att vi lever i. Boken är skriven av Arne Jarrick, professor i historia, och handlar om vårt förhållande till kunskap, om populism och bristen på kunskap. Arne Jarrick, som under åren 2005-2012 var huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet och därmed väl insatt i hur det svenska forskningssystemet fungerar, berör i boken också kort forskningsfinansiering. Han lyfter här vilken roll eller ansvar vi som forskare tar och hur omgivningens krav och jakten på forskningsanslag påverkar oss. Arne Jarrick skriver att det finns

”…en föreställning om vilka frågor forskningsfinansiärerna, regeringen eller någon maktägande part önskar få utredda. Kanske anser forskaren att maktens frågor är oväsentliga, redan besvarade, omöjliga att besvara, men samtidigt de enda det går att få pengar för. Hur gör man då? Hur skulle du göra? Kanske deltar du i det lögnmaskineri där forskare lovar att göra det som de tror att den betalande makten vill få gjort för att därefter göra ungefär det du ändå hade tänkt fast inte riktigt i önskad utsträckning. ”

”Vadå lögnmaskineri?” säger någon eller ”min forskning handlar inte om någon betalande makt”. Arne Jarricks ord kan upplevas som drastiska men han sätter fingret på något oerhört viktig, forskningens frihet eller hellre, vår integritet som forskare. En förutsättning för att bedriva forskning är god tillgång till anslag för att skaffa de resurser som krävs. Men när fördelningen av anslag inte endast beror på forskningens kvalitet och potential utan också på vilka forskningsmedel som utlyses finns det helt klart en risk att man väljer att utföra den forskning som ”maktägande part”, finansiären, bestämmer istället för att förutsättningslöst söka ny kunskap. I bästa fall adresseras de viktiga forskningsfrågorna i alla fall, litet vid sidan av. ”Sådan opportunism är på sikt korrumperande för det vetenskapliga uppdraget” menar Arne Jarrick.

Det handlar, för att spetsa till det något, om valet mellan opportunism och integritet. Valet måste man förstås göra själv och utifrån vad man tycker är riktigt – det finns inget helt rätt eller fel. Men det är ett val! Den amerikanske fotbollspelaren och tränaren Tony Dungy ger en träffande beskrivning av det valet i boken Uncommon: Finding Your Path to Significance(2009): ”Integrity, the choice between what’s convenient, and what’s right”. Ja ibland är det bekvämare att vara tyst och bara följa strömmen. Att sitta ned i båten och vara tyst är inte bara enklare utan tycks – tyvärr! – också vara en framgångsfaktor. Mats Alvesson, professor i organisationsforskning vid Lunds universitet, menar i en debattartikel från juli 2018 att vara ”anpasslig och lydig” är avgörande för den som vill göra karriär. ”Man krånglar inte till det för sig själv eller omgivningen genom att ifrågasätta konventioner, önsketänkande eller tomma floskler”. Alvesson kallar det ”funktionell dumhet”. Vi har inte råd att vara dumma – samhället kräver engagemang.

(Texten baseras delvis på en ledare skriven för tidningen Forskarnas Nyheter, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning hösten 2018)
Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Från sydostfronten mycket nytt

I merparten av mitt yrkesverksamma liv har jag varit baserad i Stockholm. Jag har främst arbetat i organisationer i huvudstaden som varit, eller ansett sig vara, om inte jordens medelpunkt så i alla fall främst i landet. Med andra ord, jag har betraktat omvärlden utifrån ett Stockholmsperspektiv. Men inte nu längre!

För ett drygt halvår sedan utsågs jag till forskningsdirektör i Region Östergötland. Till kanske 95 % gäller det medicinsk forskning inom hälso- och sjukvården varför frågorna egentligen inte skiljer sig så mycket mot vad jag arbetade med under åren på Vetenskapsrådet men uppdraget är mer exekutivt. Och väldigt spännande!

Som forskningsdirektör har jag ett övergripande ansvar för forskningsfrågor inom regionen. Uppdraget innefattar tre huvudsakliga delar. Den första gäller kvalitet. I Region Östergötland fördelas årligen knappt en halv miljard kronor till forskning. För en region av vår storlek är det mycket pengar (Region Östergötland är faktiskt en av de regioner i landet som i förhållande till sjukvårdsbudgeten gör störst avsättningar till FoU!) och det är naturligtvis viktigt att alla processer kring utlysning, beredning, uppföljning etc. håller högsta kvalitet. Men lika viktigt är att den forskning som stöds är den allra bästa. Och detta därför att, som det uttrycktes i en utvärdering från 1985, ”det inte finns någonting så meningslöst som dålig forskning” och att ”dålig forskning är sämre än ingen forskning alls”. Om vi lägger forskningsmedel på dålig forskning leder det inte bara till svaga eller oanvändbara resultat utan samtidigt förbrukas resurser som skulle kunna ha använts på ett bättre sätt.

Den andra delen i uppdraget som forskningsdirektör är att se till att forskningsfrågorna ständigt hålls aktuella och ges stöd inom organisationen. Det finns en stark samsyn i ett forskning ska vara en naturlig del i all verksamhet men i praktiken är det, förstås, inte alltid så enkelt. Här finns en hel del att göra för att tydliggöra hur forskningsuppdraget ska genomföras och följas upp. Viktigt också att man på politisk nivå har insikten att satsningar på medicinsk forskning verkligen är en av de bästa investeringar i framtiden man kan göra.

Uppdragets tredje del är att bidra till att den forskning som bedrivs i Region Östergötland syns också utanför regionen och att våra forskare tar en större plats såväl nationellt som internationellt. I det ligger inte bara att presentera forskningsresultat utan också att bedriva – och leda – breda forskningssamarbeten, att delta i granskningsprocesser både nationellt och internationellt samt att söka forskningsmedel från de mest prestigefyllda forskningsfinansiärerna. Det senare handlar inte så mycket om att få mer pengar till sin forskning (även om det förstås är bra) utan om att få sina projektidéer bedömda, ja kanske kritiserade, i ett internationellt sammanhang. Härigenom blir projekten säkerligen spetsigare och bättre.

Att se på forskningsfrågor och det svenska forskningssystemet från ett annat perspektiv än från Stockholm är väldigt nyttigt. Det är helt uppenbart att det görs minst lika bra forskning utanför Stockholm och storstadsregionerna – och ofta med väsentligt mindre resurser och uppmärksamhet. Det är också en intressant upplevelse att tillhöra gruppen som måste ständigt måste resa till Stockholm för möten – något jag nog inte tänkte så mycket på när jag under min tid på Vetenskapsrådet kallade till möten i Stockholm. Det är ju litet skillnad att kunna gå till fots till ett möte än att resa in från resten av landet. Utöver tiden det tar så går ju tåg och flyg inte alltid som det är tänkt. Ja även en stockholmare kan inse detta…

Region Östergötland är – jämfört med exempelvis Stockholm – en liten region och med begränsade resurser. Men regionen har vad jag menar betydande skalfördelar just för att vi inte har en Finlandsfärjas storlek men likväl ganska mycket muskler. Detta tillsammans med ett mycket välfungerande samarbete med såväl universitetet som övriga landsting/regioner i Sydöstra Sjukvårdsområdet gör det lättare för oss att agera. Mer verkstad än snack.

[Rubriken anspelar på Erich Maria Remarques berömda roman På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues, 1929). Boken beskriver, från en ung soldats perspektiv, första världskrigets fasor. Bokens innehåll har givetvis ingenting med texten ovan att göra.]
Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Kunskap eller karisma

Faktaresistens är ett ord, eller kanske snarare ett symptom, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Innebörden är att man inte låter sig påverkas av tillgänglig kunskap, i synnerhet fakta, som går emot ens egen uppfattning. I en debattartikel i Dagens Nyheter tidigare i år (DN Debatt) belyser Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, en ytterligare aspekt på frågan hur vi tenderar att hantera fakta och vetenskap genom att peka på ”samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap”. Mikael Holmqvist menar att karisma och social kompetens numer tillmäts ett allt högre värde och då på bekostnad av sann sakkännedom. Om våra beslutsunderlag och vårt agerande saknar förankring i existerande kunskap tar vi väldigt stora risker. När det gäller medicinska ställningstaganden är avsaknad av verklig kunskap i själva verket livsfarligt. Att ständigt söka kunskap och även utmana sedan tidigare fastslagna sanningar, dogmer, menar jag är en forskares viktigaste uppgift. Idag talar man dock mer om hur befintlig kunskap ska kunna användas eller nyttiggöras, inte hur den ska uppnås. Kunskap ska förstås överföras till nästa steg och bidra till kommersialisering och samhällsnytta. Kunskap ska – självfallet! – användas för att utveckla samhället men det primära måste vara att säkerställa att verklig kunskap inhämtas på ett så effektivt och kvalitetssäkert sätt som möjligt. För detta krävs resurser i form av utbildad personal, utrustning och driftsmedel men det krävs också de individer som brinner för att få veta mer, hitta lösningar, hjälpa andra.

Social kompetens och karisma är naturligtvis inte något dåligt, tvärtom. För att kunna presentera sin forskning och för att betydelsefulla forskningsresultat ska nå utanför en relativt begränsad krets av ämneskunniga, redan ”frälsta”, experter måste man ha förmågan att på ett begripligt och intresseskapande sätt berätta om sin forskning. Men det får aldrig bli så att en god verbal förmåga och en betydande personlig utstrålning kompenserar för brister i kvalitet och eller dåligt underbyggda resultat. Den oredlighetsskandal som i hög grad kommit att dominera rapporterna från det medicinska området de senaste åren är ett påtagligt exempel på vad som händer när såväl forskaren själv som också omgivningen inte objektivt och kritiskt granskar fynden utan släpper på kvalitetskraven. I sanning var detta livsfarligt.

(Texten bygger på en ledare skriven för Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och Forskarnas Nyheter)
Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Forskningens värde – ska vi ställa oss frågan ”so what”?

Den senaste forskningspropositionen bär titeln Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft och där tydliggör regeringen sin ambition att koppla forskningspolitiken till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för Sverige. Just relevans och samhällsnytta diskuterade lundaforskarna Mats Alvesson och Roland Paulsen nyligen på DN Debatt under rubriken Samhällsvetare bryr sig för litet om forskningens värde. Författarna ifrågasatte huruvida den samhällsvetenskapliga forskningen verkligen ger den kunskap som samhället efterfrågar. Man menade att en stor del av forskningen resulterar i vetenskapliga publikationer som ingen läser och att mycket av den övriga forskningen bara intresserar experter i det egna fältet. Om man skall vara ärlig så kan det nog gälla inom andra ämnesområden också. Alvesson och Paulsen menar att man tidigt bör fråga sig vad en studie tjänar till och om den verkligen kan bidra med väsentlig kunskap. Publiceras det får många artiklar?

Antalet vetenskapliga artiklar ökar med omkring 3 procent per år och antalet publicerade artiklar uppgår nu till en bra bit över 2 miljoner – vare år! Som Alvesson och Paulsen skriver gäller för många forskare publish or perish, dvs. att vi ständigt måste producera forskningsrapporter för att säkerställa en fortsatt finansiering. Resultatet är –naturligtvis – en överproduktion av forskningstexter. Forskningsfinansiärer, lärosäten och även regeringen har här ett stort ansvar att tillse att styrningen av forskningsmedel i mycket högre grad var kopplad till forskningens innehåll och kvalitet. Man skulle faktiskt kunna kräva att en granskning av en forskare eller ett forskningsprojekt baserades på en helhetsbedömning snarare än på publikationsvolymer och citeringsdata. Men det skulle förstås kräva att man läser och förstår istället för att tillämpa bibliometriska algoritmer.

Alvesson och Paulsen ifrågasätter i sin debattartikel med rätta om den ökande mängden publicerade artiklar speglar en ”reell vetenskaplig progression och upplysning” – eller om fler forskare kanske borde ställt sig frågan ”So what?” före publicering. Vetenskapsrådets bibliometriska analyser visar att andelen artiklar som inom fem år efter att de publicerats aldrig citeras av andra forskare är omkring 10 procent. Talar man istället om väldigt lågt citerade artiklar – dvs. med färre än tre citeringar – så ökar andelen till litet drygt 25 procent. Man kan emellertid notera dels att andelen lågt citerade publikationer minskar och dels att Sveriges siffor faktiskt är bättre än för världen som helhet. Och för medicinsk forskning är andelen ociterade eller lågt citerade artiklar lägst!

Att vetenskap och forskning kan ge den kunskap som behövs för att lösa viktiga samhällsproblem är det nog ingen som ifrågasätter – däremot finns det tveklöst olika syn på hur den kunskapen skall nås och med vilka frihetsgrader. Att i ett kort perspektiv kräva att forskning skall vara nyttig speglar en naiv tro att forskningsresultat och problemlösningar kan ”beställas”. I en replik på Alvessons och Paulsens debattartikel föreslogs t.o.m. ett ramverk för att definiera och stödja den mest samhällsnyttiga forskningen. Det här är ett hot mot den fria forskningen och, i en tid med ökad tilltro till ”alternativa fakta”, en mycket farlig väg att gå. Detta betyder absolut inte att vi forskare skall stå utanför samhällsdebatten – tvärtom! Samhället har rätt att förvänta sig att akademin använder sin kunskap och engagerar sig i viktiga samhällsfrågor men det skall inte ske genom kortsiktiga styrmedel.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Det fula f-ordet…

Hur akademien, dvs våra universitet och högskolor, ska ledas är en ständigt aktuell fråga. Det var också ämnet för det första inlägget på den här bloggen (Akademiskt ledarskap – kollektivet eller rektor?) och handlade bl.a. om Kåre Bremers då aktuella betänkande Utvecklad ledning av universitet och högskolor (betänkandet belyser ledningsfrågorna från olika perspektiv och är mycket läsvärt). Egentligen är akademiskt ledarskap ingen rocket science men likväl tycks det vara allt svårare få till det. Nu gör också regeringen ett (nytt) försök att styra högskolan genom att tillsätta en särskild utredare som skall lämna förslag för styrningen av de statliga lärosätena. Det förefaller som ledordet ”autonomi” nu ersätts av ”styrning”. Kommittédirektivet (Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten) talar mycket om att styr- och resurstilldelningen skall stödja lärosätenas förmåga att möta de stora samhällsutmaningarna. Det är en god tanke men alla orden om näringslivets konkurrenskraft, arbetsmarknadsanknutna utbildningar, samverkan med arbetslivsorganisationer, uppdragsutbildning och politikens målsättningar antyder att det finns en bristande insikt i det som är grundbulten i ett välfungerande akademiskt system, nämligen akademisk FRIHET. Regeringen säger att Sverige skall vara ett av världens främsta forskningsländer och en ledande kunskapsnation med högkvalitativ forskning och utbildning men man visar lika litet förtroende för akademins förmåga att uppnå detta som viljan att tillföra de medel som krävs. Den elake skulle kunna förledas att ifrågasätta om man ens förstår akademiens övergripande uppgift och potential. Nåväl, i december 2018 får vi veta mer för då skall Pam Fredman, avgående rektor för Göteborgs universitet, presentera svaren på regeringens frågor. Vi får hoppas att hon vågar uttala det fula f-ordet och lyfter fram det absoluta behovet av akademisk frihet.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar