Äntligen klar!

Efter att jag avslutat mitt uppdrag som huvudsekreterare vid Vetenskapsrådet höll jag några föreläsningar om det svenska forskningssystemet och hur forskning finansieras. Efter sex år med den här typen av frågor var det flera som tyckte jag kanske hade något att tillföra och jag bjöds in att föreläsa här och där, från Huddinge till Doha i Qatar. Frågan väcktes om jag inte skulle skriva en bok utifrån mina erfarenheter. Så blev det och några år senare har nu boken äntligen kommit ut: Forskning och pengar – om forskningsfinansiering (Lava Förlag 2021). Titeln speglar vad som är bokens fokus: hur forskningsmedel, pengar alltså, erhålls och tilldelas. Perspektivet är dels forskarens, dels anslagsgivarens.

Avsikten var först att bara skriva en sorts handbok för forskare att på bästa sätt ansöka om forskningsmedel. Det handlar i hög grad om ett ”hantverk” som man kan lära sig, ungefär som en snickare lär sig bygga ett hus genom att gå en utbildning eller arbeta som lärling hos någon som redan kan hantverket. Och sedan förstås praktisera för att befästa och utveckla sitt hantverkskunnande; det tionde huset är med all säkerhet bättre byggt än det första. Boken innehåller också en massa anvisningar och råd hur man ska göra – och hur man inte ska göra – för att få medel till sitt forskningsprojekt.

Men för att bli framgångsrik i att skriva projektansökningar och verkligen kunna konkurrera om forskningsmedel räcker inte en lista med instruktioner och anvisningar. Det är helt avgörande att man dessutom förstår hur själva forskningssystemet är uppbyggt och fungerar. Att man också har en respekt för forskningsfinansiärens roll, regelverk och begränsningar. Mellan forskaren och forskningsfinansiären finns ett ömsesidigt beroende och därmed ett behov av att förstå varandra. I boken beskrivs därför även det man kan kalla forskningens ekosystem med dess aktörer och processer.

Ja man kan ju undra hur intressant en bok om forskningsfinansiering kan vara – ämnet låter i ärlighetens namn astråkigt… Men när man börjar studera nya ämnesområden närmare – oavsett hur säregna de kan förefalla – och får en djupare insikt blir de nästan alltid förvånansvärt fängslande och spännande. Ökad kunskap öppnar nya dörrar och, med risk för att verka litet pretentiös, en ökad intellektuell stimulans. Under arbetet med boken har jag fördjupat mig i en massa frågor – först bara som en viktig faktakontroll men därefter oftast vidare och bredare. Ett bra exempel gäller hur man på säkraste vis bedömer vilka ansökningar som ska beviljas och få forskningsmedel. Reflexmässigt skulle jag och många med mig säga ”peer review” men efter att ha skrivit boken är jag inte alls lika säker. I boken tar jag upp både lotteri och algoritmer som faktiskt riktigt tänkvärda alternativ till den traditionella sakkunnigbedömningen.

Att skriva boken har varit givande och lärorikt men även riktigt roligt. Forskningsfinansiering är jättekul! Litet nördvarning på det kanske… 
Men jag hoppas förstås att forskare och andra aktörer i ekosystemet ska ha verklig nytta av det jag försöker förmedla i boken. Det ju faktiskt det som är huvudsyftet.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Värna om akademisk frihet och fri forskning – för samhällets skull!

En central och allt viktigare fråga – inte endast för oss som verkar inom forskningssystemet utan för hela samhället – handlar om den akademiska friheten. I flera länder med rent diktatoriska system är akademins och forskningens frihet kraftigt beskuren. Det fria sökande av kunskap ses uppenbarligen som ett hot mot den rådande samhällsstrukturen. Också i Europa ses en trend att gå åt samma håll, trots att det handlar om demokratiskt valda regeringar. Ett exempel är den förändrade lagstiftning som ledde till att Central European University för ett par år sedan såg sig nödsakade att flytta sin verksamhet från Budapest till Wien. En väsentlig del i universitetets verksamhet var just att verka för det öppna samhället.

Den amerikansk-polska journalisten och författaren Anne Applebaum skildrar i sin mycket läsvärda bok från 2020, Twilight of Democracy (Demokratins skymning) hur samhället i några västerländska demokratier visar oroande tecken på förändring. Det är en utveckling som sker steg för steg och till en början knappt märks. Men snart är genomslaget stort och då kan det vara för sent. Boken gav en mycket stark känsla av att samma sak kan hända här. 

När det handlar om akademisk frihet är fri forskning en helt central del. Den friheten är också skyddad i svensk lag. Högskolelagen slår fast att ”forskningsproblem får fritt väljas”, dvs. forskaren måste ha möjligheten att själv avgöra vilka frågeställningar som ska adresseras och hur. Det handlar om att jag forskare ska kunna arbeta med de frågeställningar som jag själv bedömer som viktigast. Det här skapar möjligheter att bedriva forskning kring frågor som idag kan verka mindre viktiga eller där resultaten kanske till med kan tyckas helt ointressanta. Men det är ofta först när ett större problem helt oväntat uppstår som just den kunskapen kan vara det som behövs. Utifrån insikten att vi omöjligt kan veta vilken kunskap som kommer att behövas imorgon är det viktigt att säkerställa forskning brett, inom många områden. 

Det är mycket berömvärt att regeringen i sin forskningspolitiska proposition 2020 föreslog ”främja och värna” den akademiska friheten genom att skärpa skrivningen i Högskolelagen – ett förslag som också antogs av riksdagen. Förändringen, om än ett angeläget steg, kan dock förefalla ganska liten och frågan är vilket reellt skydd av den akademiska friheten som uppnås.

Som nämnts ovan slår Högskolelagen sedan tidigare fast att forskningen är fri. Men i realiteten är den friheten beroende på resurser. Utan tillräckliga forskningsmedel för att bedriva forskning – allt från forskarens lön och lokaler till den utrustning som krävs – kan forskningen vara hur fri som helst, den går likväl inte att genomföra. En stor del av forskningsmedlen riktas idag mot bestämda problem eller avgränsade ämnesområden utifrån finansiärens uppfattning om vilken kunskap som behövs. Här finns det faktiskt en klar fördel av att det svenska forskningssystemet är så fragmenterat: ju fler forskningsfinansiärer som finns desto större är sannolikheten att ett viktigt forskningsprojekt kan finansieras. Men kanske än viktigare är att de större finansiärerna säkerställer att den övervägande delen av tillgängliga medel tilldelas enbart utifrån arbetets kvalitet och inte beroende på forskningsområde eller andra randvillkor. Ju friare forskningen är, desto bättre rustade är vi för morgondagens utmaningar.

(Texten bygger till del på en ledare publicerad i tidningen Forskning för livet, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning i april 2021)

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Att leda utvecklingen, inte bara följa den

Runt 400 miljoner människor använder idag den svenska online-musiktjänsten Spotify för att lyssna till strömmad musik över Internet. Det finns ett viktigt skäl till att Spotify varit så framgångsrika. Det är inte att man är ensam på marknaden eller att motsvarande teknik inte är tillgänglig för konkurrenterna som gjort Spotify störst. Nej man har sin starka position därför att man var både först och bäst att nå ut. Det var Spotify som förändrade vårt sätt att lyssna på musik och därmed skapade den marknad som efterföljarna försöker ta sig in på. Spotify innebar ett paradigmskifte. 

Thomas Kuhn, amerikansk fysiker och vetenskapsteoretiker, menade att de flesta av oss accepterar det rådandet tankesättet, paradigmet. Paradigmet är det normala och alla nya idéer tyckas vara främmande och förkastas ofta snabbt. Inspelad musik lyssnar vi på från en grammofon eller en DVD-spelare – hur skulle man annars göra? Men också ny och revolutionerande kunskap kan vara svår att ta till sig. Exempelvis dömdes astronomen Galileo Galilei för kätteri för att han hävdade att jorden kretsade kring solen, en sanning som få ifrågasätter idag. 

När ett paradigm utmanas och bristerna i tankesätt eller metoder påvisas inleds en ”revolution” och till slut sker ett paradigmskifte. Ett helt nytt synsätt tar över och det som tidigare inte fanns är nu det normala. Hur klarade vi oss utan online-musiktjänster? Eller hur skulle vi ha klarat oss utan Edward Jenners banbrytande försök med smittkoppsvaccin i slutet 1700-talet eller Alexander Flemings upptäckt av penicillin 1928? Vi kan tala om ett före och ett efterupptäckterna, allt förändrades. 

Medicinsk forskning är inte bara paradigmskiften utan mestadels är det hårt arbete för att testa hypoteser, bekräfta resultat, sakta bygga vidare på tidigare resultat, förbättra befintliga metoder. Paradigmskiftena kommer ganska sällan och mycket av arbetet kan för den utomstående nästan verkar tråkigt. Alla forskare har nog fått frågan får släkt och vänner om vad man upptäckt eller tagit fram. I stor utsträckning handlar forskning om att följa upp – och ofta förtydliga, utveckla eller ”städa upp” – andras revolutionerande upptäckter. Allt detta utgör en helt nödvändig grund för de vetenskapliga revolutioner som plötsligt och i grunden ändrar vårt synsätt och tar den medicinska kunskapen och de kliniska behandlingsmöjligheterna ett stort steg framåt. 

En viktig uppgift för en forskningsfinansiär är att stödja forskare i deras mest kreativa fas och när han eller hon är mest benägen att ifrågasätta vetenskapliga dogmer. Ju äldre vi blir desto större är risken – för det är en risk – att vi inte i tillräckligt hög grad ifrågasätter det som betraktas som sant och riktigt, att vi inte vågar utmana oss själva. Att skapa förutsättningar för duktiga forskare att redan tidigt i karriären fritt kunna välja forskningsområden och frågeställningar skapar förutsättningar för forskning som kan leda till verkliga paradigmskiften. 

(Texten bygger på en ledare publicerad i tidningen Forskning för livet, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning i april 2020)

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Oanvändbar forskning saknar inte värde!

Det finns ett ökande krav att den forskning som bedrivs ska leda till något konkret, något alla kan förstå, till och med se eller ta på. Det kan vara en medicin eller ett nytt instrument som kan kommersialiseras. Svensk forskning är ju till största delen finansierad av skattemedel och det kan därför vara rimligt att kräva att resultaten bidrar till samhällets utveckling. Att finansiera forskning är i grunden en investering i ökad kunskap. Kunskap som genom att förädlas och utvecklas, ofta i flera steg, kan leda till stora vinster, såväl i hälsa och livskvalitet som företagsamhet och importinkomster. Den som gör en investering förväntar sig naturligtvis en kommande – och helst betydande – vinst. Utmaningen för forskningsfinansiären är att forskning är långsiktig.

Det finns många exempel på resultat som när de först presenterats betraktats som svårbegripliga och alltför abstrakta och utan praktisk betydelse men som långt senare visats ha avgörande betydelse för såväl vår förståelse av omvärlden som samhällets utveckling. Den brittiske fysikern Peter Higgs förutsade den s.k. Higgspartikelns existens 1964 men det var få som då såg något värde i hans arbete. Men till slut – nästan ett halvt sekel efter den första rapporten – kunde man vid CERN, partikelfysiklaboratoriet i Schweiz, till slut visa att partikeln verkligen existerade. Och året därpå, 2013, erhöll Higgs Nobelpriset i fysik. Vilken praktisk betydelse Higgspartikeln kommer att ha vet vi inte än. Men betyder det att den forskning som bedrivits och som sannolikt krävt stora investeringar varit meningslös och att kunskapen är oanvändbar? Nej absolut inte – vi bara inte vet ännu hur vi ska använda den nya kunskapen. 

Abraham Flexner, en av grundarna av Institute for Advanced Study vid Princeton University, diskuterade redan 1939 just nyttan ”oanvändbar kunskap”, Hans artikel, The Usefulness of Useless Knowledge ger flera exempel där forskningsresultat som först ansågs närmast oanvändbara långt senare blev i allra högsta grad ”nyttiga”. Exempelvis var det James Clerk Maxwells och Heinrich Hertz ”oanvändbara” teoretiska arbete som lade grunden för att Guglielmo Marconi senare kunde uppfinna radion. Den ”oanvändbara” kunskapen hade förädlats, utvecklats och fokuserats på ett problem med en revolutionerande uppfinning som resultat. Och Marconi belönades med ett Nobelpris 1909 (Clerk Maxwell och Hertz var då redan döda). Flexners mycket läsvärda text är en hyllning till den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen och ett tydligt ett ställningstagande mot krav på omedelbar användbarhet och nytta.

Den bästa drivkraften för forskning av hög kvalitet är de enskilda forskarnas kreativitet och nyfikenhet. Av det följer att vi inte kan ställa krav på omedelbar nytta, implementering, kommersialisering eller ens att resultaten måste vara förståeliga för alla och envar. En framsynt finansiär har därför mod och uthållighet att stödja också forskning som idag kan förfalla oanvändbar.

(Texten bygger på en ledare publicerad i tidningen Forskarnas Nyheter, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning i mars 2019)

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Forskningsintegritet

Det finns inga häxor är titeln på en intressant, tankeväckande och mycket läsvärd bok som kom ut under 2017. Boken behandlar det kunskapssamhälle som vi lever i – eller snarare, tror att vi lever i. Boken är skriven av Arne Jarrick, professor i historia, och handlar om vårt förhållande till kunskap, om populism och bristen på kunskap. Arne Jarrick, som under åren 2005-2012 var huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet och därmed väl insatt i hur det svenska forskningssystemet fungerar, berör i boken också kort forskningsfinansiering. Han lyfter här vilken roll eller ansvar vi som forskare tar och hur omgivningens krav och jakten på forskningsanslag påverkar oss. Arne Jarrick skriver att det finns

”…en föreställning om vilka frågor forskningsfinansiärerna, regeringen eller någon maktägande part önskar få utredda. Kanske anser forskaren att maktens frågor är oväsentliga, redan besvarade, omöjliga att besvara, men samtidigt de enda det går att få pengar för. Hur gör man då? Hur skulle du göra? Kanske deltar du i det lögnmaskineri där forskare lovar att göra det som de tror att den betalande makten vill få gjort för att därefter göra ungefär det du ändå hade tänkt fast inte riktigt i önskad utsträckning. ”

”Vadå lögnmaskineri?” säger någon eller ”min forskning handlar inte om någon betalande makt”. Arne Jarricks ord kan upplevas som drastiska men han sätter fingret på något oerhört viktig, forskningens frihet eller hellre, vår integritet som forskare. En förutsättning för att bedriva forskning är god tillgång till anslag för att skaffa de resurser som krävs. Men när fördelningen av anslag inte endast beror på forskningens kvalitet och potential utan också på vilka forskningsmedel som utlyses finns det helt klart en risk att man väljer att utföra den forskning som ”maktägande part”, finansiären, bestämmer istället för att förutsättningslöst söka ny kunskap. I bästa fall adresseras de viktiga forskningsfrågorna i alla fall, litet vid sidan av. ”Sådan opportunism är på sikt korrumperande för det vetenskapliga uppdraget” menar Arne Jarrick.

Det handlar, för att spetsa till det något, om valet mellan opportunism och integritet. Valet måste man förstås göra själv och utifrån vad man tycker är riktigt – det finns inget helt rätt eller fel. Men det är ett val! Den amerikanske fotbollspelaren och tränaren Tony Dungy ger en träffande beskrivning av det valet i boken Uncommon: Finding Your Path to Significance(2009): ”Integrity, the choice between what’s convenient, and what’s right”. Ja ibland är det bekvämare att vara tyst och bara följa strömmen. Att sitta ned i båten och vara tyst är inte bara enklare utan tycks – tyvärr! – också vara en framgångsfaktor. Mats Alvesson, professor i organisationsforskning vid Lunds universitet, menar i en debattartikel från juli 2018 att vara ”anpasslig och lydig” är avgörande för den som vill göra karriär. ”Man krånglar inte till det för sig själv eller omgivningen genom att ifrågasätta konventioner, önsketänkande eller tomma floskler”. Alvesson kallar det ”funktionell dumhet”. Vi har inte råd att vara dumma – samhället kräver engagemang.

(Texten baseras delvis på en ledare skriven för tidningen Forskarnas Nyheter, utgiven av Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning hösten 2018)
Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar