Från sydostfronten mycket nytt

I merparten av mitt yrkesverksamma liv har jag varit baserad i Stockholm. Jag har främst arbetat i organisationer i huvudstaden som varit, eller ansett sig vara, om inte jordens medelpunkt så i alla fall främst i landet. Med andra ord, jag har betraktat omvärlden utifrån ett Stockholmsperspektiv. Men inte nu längre!

För ett drygt halvår sedan utsågs jag till forskningsdirektör i Region Östergötland. Till kanske 95 % gäller det medicinsk forskning inom hälso- och sjukvården varför frågorna egentligen inte skiljer sig så mycket mot vad jag arbetade med under åren på Vetenskapsrådet men uppdraget är mer exekutivt. Och väldigt spännande!

Som forskningsdirektör har jag ett övergripande ansvar för forskningsfrågor inom regionen. Uppdraget innefattar tre huvudsakliga delar. Den första gäller kvalitet. I Region Östergötland fördelas årligen knappt en halv miljard kronor till forskning. För en region av vår storlek är det mycket pengar (Region Östergötland är faktiskt en av de regioner i landet som i förhållande till sjukvårdsbudgeten gör störst avsättningar till FoU!) och det är naturligtvis viktigt att alla processer kring utlysning, beredning, uppföljning etc. håller högsta kvalitet. Men lika viktigt är att den forskning som stöds är den allra bästa. Och detta därför att, som det uttrycktes i en utvärdering från 1985, ”det inte finns någonting så meningslöst som dålig forskning” och att ”dålig forskning är sämre än ingen forskning alls”. Om vi lägger forskningsmedel på dålig forskning leder det inte bara till svaga eller oanvändbara resultat utan samtidigt förbrukas resurser som skulle kunna ha använts på ett bättre sätt.

Den andra delen i uppdraget som forskningsdirektör är att se till att forskningsfrågorna ständigt hålls aktuella och ges stöd inom organisationen. Det finns en stark samsyn i ett forskning ska vara en naturlig del i all verksamhet men i praktiken är det, förstås, inte alltid så enkelt. Här finns en hel del att göra för att tydliggöra hur forskningsuppdraget ska genomföras och följas upp. Viktigt också att man på politisk nivå har insikten att satsningar på medicinsk forskning verkligen är en av de bästa investeringar i framtiden man kan göra.

Uppdragets tredje del är att bidra till att den forskning som bedrivs i Region Östergötland syns också utanför regionen och att våra forskare tar en större plats såväl nationellt som internationellt. I det ligger inte bara att presentera forskningsresultat utan också att bedriva – och leda – breda forskningssamarbeten, att delta i granskningsprocesser både nationellt och internationellt samt att söka forskningsmedel från de mest prestigefyllda forskningsfinansiärerna. Det senare handlar inte så mycket om att få mer pengar till sin forskning (även om det förstås är bra) utan om att få sina projektidéer bedömda, ja kanske kritiserade, i ett internationellt sammanhang. Härigenom blir projekten säkerligen spetsigare och bättre.

Att se på forskningsfrågor och det svenska forskningssystemet från ett annat perspektiv än från Stockholm är väldigt nyttigt. Det är helt uppenbart att det görs minst lika bra forskning utanför Stockholm och storstadsregionerna – och ofta med väsentligt mindre resurser och uppmärksamhet. Det är också en intressant upplevelse att tillhöra gruppen som måste ständigt måste resa till Stockholm för möten – något jag nog inte tänkte så mycket på när jag under min tid på Vetenskapsrådet kallade till möten i Stockholm. Det är ju litet skillnad att kunna gå till fots till ett möte än att resa in från resten av landet. Utöver tiden det tar så går ju tåg och flyg inte alltid som det är tänkt. Ja även en stockholmare kan inse detta…

Region Östergötland är – jämfört med exempelvis Stockholm – en liten region och med begränsade resurser. Men regionen har vad jag menar betydande skalfördelar just för att vi inte har en Finlandsfärjas storlek men likväl ganska mycket muskler. Detta tillsammans med ett mycket välfungerande samarbete med såväl universitetet som övriga landsting/regioner i Sydöstra Sjukvårdsområdet gör det lättare för oss att agera. Mer verkstad än snack.

[Rubriken anspelar på Erich Maria Remarques berömda roman från På västfronten intet nytt (Im Westen nichts Neues, 1929). Boken beskriver, från en ung soldats perspektiv första världskrigets fasor. Bokens innehåll har givetvis ingenting med texten ovan att göra.]
Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Kunskap eller karisma

Faktaresistens är ett ord, eller kanske snarare ett symptom, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Innebörden är att man inte låter sig påverkas av tillgänglig kunskap, i synnerhet fakta, som går emot ens egen uppfattning. I en debattartikel i Dagens Nyheter tidigare i år (DN Debatt) belyser Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, en ytterligare aspekt på frågan hur vi tenderar att hantera fakta och vetenskap genom att peka på ”samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap”. Mikael Holmqvist menar att karisma och social kompetens numer tillmäts ett allt högre värde och då på bekostnad av sann sakkännedom. Om våra beslutsunderlag och vårt agerande saknar förankring i existerande kunskap tar vi väldigt stora risker. När det gäller medicinska ställningstaganden är avsaknad av verklig kunskap i själva verket livsfarligt. Att ständigt söka kunskap och även utmana sedan tidigare fastslagna sanningar, dogmer, menar jag är en forskares viktigaste uppgift. Idag talar man dock mer om hur befintlig kunskap ska kunna användas eller nyttiggöras, inte hur den ska uppnås. Kunskap ska förstås överföras till nästa steg och bidra till kommersialisering och samhällsnytta. Kunskap ska – självfallet! – användas för att utveckla samhället men det primära måste vara att säkerställa att verklig kunskap inhämtas på ett så effektivt och kvalitetssäkert sätt som möjligt. För detta krävs resurser i form av utbildad personal, utrustning och driftsmedel men det krävs också de individer som brinner för att få veta mer, hitta lösningar, hjälpa andra.

Social kompetens och karisma är naturligtvis inte något dåligt, tvärtom. För att kunna presentera sin forskning och för att betydelsefulla forskningsresultat ska nå utanför en relativt begränsad krets av ämneskunniga, redan ”frälsta”, experter måste man ha förmågan att på ett begripligt och intresseskapande sätt berätta om sin forskning. Men det får aldrig bli så att en god verbal förmåga och en betydande personlig utstrålning kompenserar för brister i kvalitet och eller dåligt underbyggda resultat. Den oredlighetsskandal som i hög grad kommit att dominera rapporterna från det medicinska området de senaste åren är ett påtagligt exempel på vad som händer när såväl forskaren själv som också omgivningen inte objektivt och kritiskt granskar fynden utan släpper på kvalitetskraven. I sanning var detta livsfarligt.

(Texten bygger på en ledare skriven för Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning och Forskarnas Nyheter)
Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Forskningens värde – ska vi ställa oss frågan ”so what”?

Den senaste forskningspropositionen bär titeln Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft och där tydliggör regeringen sin ambition att koppla forskningspolitiken till de globala samhällsutmaningar som är relevanta för Sverige. Just relevans och samhällsnytta diskuterade lundaforskarna Mats Alvesson och Roland Paulsen nyligen på DN Debatt under rubriken Samhällsvetare bryr sig för litet om forskningens värde. Författarna ifrågasatte huruvida den samhällsvetenskapliga forskningen verkligen ger den kunskap som samhället efterfrågar. Man menade att en stor del av forskningen resulterar i vetenskapliga publikationer som ingen läser och att mycket av den övriga forskningen bara intresserar experter i det egna fältet. Om man skall vara ärlig så kan det nog gälla inom andra ämnesområden också. Alvesson och Paulsen menar att man tidigt bör fråga sig vad en studie tjänar till och om den verkligen kan bidra med väsentlig kunskap. Publiceras det får många artiklar?

Antalet vetenskapliga artiklar ökar med omkring 3 procent per år och antalet publicerade artiklar uppgår nu till en bra bit över 2 miljoner – vare år! Som Alvesson och Paulsen skriver gäller för många forskare publish or perish, dvs. att vi ständigt måste producera forskningsrapporter för att säkerställa en fortsatt finansiering. Resultatet är –naturligtvis – en överproduktion av forskningstexter. Forskningsfinansiärer, lärosäten och även regeringen har här ett stort ansvar att tillse att styrningen av forskningsmedel i mycket högre grad var kopplad till forskningens innehåll och kvalitet. Man skulle faktiskt kunna kräva att en granskning av en forskare eller ett forskningsprojekt baserades på en helhetsbedömning snarare än på publikationsvolymer och citeringsdata. Men det skulle förstås kräva att man läser och förstår istället för att tillämpa bibliometriska algoritmer.

Alvesson och Paulsen ifrågasätter i sin debattartikel med rätta om den ökande mängden publicerade artiklar speglar en ”reell vetenskaplig progression och upplysning” – eller om fler forskare kanske borde ställt sig frågan ”So what?” före publicering. Vetenskapsrådets bibliometriska analyser visar att andelen artiklar som inom fem år efter att de publicerats aldrig citeras av andra forskare är omkring 10 procent. Talar man istället om väldigt lågt citerade artiklar – dvs. med färre än tre citeringar – så ökar andelen till litet drygt 25 procent. Man kan emellertid notera dels att andelen lågt citerade publikationer minskar och dels att Sveriges siffor faktiskt är bättre än för världen som helhet. Och för medicinsk forskning är andelen ociterade eller lågt citerade artiklar lägst!

Att vetenskap och forskning kan ge den kunskap som behövs för att lösa viktiga samhällsproblem är det nog ingen som ifrågasätter – däremot finns det tveklöst olika syn på hur den kunskapen skall nås och med vilka frihetsgrader. Att i ett kort perspektiv kräva att forskning skall vara nyttig speglar en naiv tro att forskningsresultat och problemlösningar kan ”beställas”. I en replik på Alvessons och Paulsens debattartikel föreslogs t.o.m. ett ramverk för att definiera och stödja den mest samhällsnyttiga forskningen. Det här är ett hot mot den fria forskningen och, i en tid med ökad tilltro till ”alternativa fakta”, en mycket farlig väg att gå. Detta betyder absolut inte att vi forskare skall stå utanför samhällsdebatten – tvärtom! Samhället har rätt att förvänta sig att akademin använder sin kunskap och engagerar sig i viktiga samhällsfrågor men det skall inte ske genom kortsiktiga styrmedel.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Det fula f-ordet…

Hur akademien, dvs våra universitet och högskolor, ska ledas är en ständigt aktuell fråga. Det var också ämnet för det första inlägget på den här bloggen (Akademiskt ledarskap – kollektivet eller rektor?) och handlade bl.a. om Kåre Bremers då aktuella betänkande Utvecklad ledning av universitet och högskolor (betänkandet belyser ledningsfrågorna från olika perspektiv och är mycket läsvärt). Egentligen är akademiskt ledarskap ingen rocket science men likväl tycks det vara allt svårare få till det. Nu gör också regeringen ett (nytt) försök att styra högskolan genom att tillsätta en särskild utredare som skall lämna förslag för styrningen av de statliga lärosätena. Det förefaller som ledordet ”autonomi” nu ersätts av ”styrning”. Kommittédirektivet (Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten) talar mycket om att styr- och resurstilldelningen skall stödja lärosätenas förmåga att möta de stora samhällsutmaningarna. Det är en god tanke men alla orden om näringslivets konkurrenskraft, arbetsmarknadsanknutna utbildningar, samverkan med arbetslivsorganisationer, uppdragsutbildning och politikens målsättningar antyder att det finns en bristande insikt i det som är grundbulten i ett välfungerande akademiskt system, nämligen akademisk FRIHET. Regeringen säger att Sverige skall vara ett av världens främsta forskningsländer och en ledande kunskapsnation med högkvalitativ forskning och utbildning men man visar lika litet förtroende för akademins förmåga att uppnå detta som viljan att tillföra de medel som krävs. Den elake skulle kunna förledas att ifrågasätta om man ens förstår akademiens övergripande uppgift och potential. Nåväl, i december 2018 får vi veta mer för då skall Pam Fredman, avgående rektor för Göteborgs universitet, presentera svaren på regeringens frågor. Vi får hoppas att hon vågar uttala det fula f-ordet och lyfter fram det absoluta behovet av akademisk frihet.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar

Rapport om peer review vid kanadensiska CIHR

I ett föregående inlägg berördes de problem som uppstått inom Canadian Institutes of Health Research (CIHR) kring deras nyligen införda peer review-processer (se Kris i kanadensisk peer review). Utöver många praktiska svårigheter som ett nytt system ofta medför uppstod också en akut förtroendekris. Klagomålen var många från både universiteten och forskarsamhället. Efter att mer än tusen forskare undertecknat en skrivelse till regeringen nödgades CIHR ”förhandla” med forskarsamhället. Åtgärden var nödvändig med tanke på den försvagade tilltro som många forskare framförde. Den kompromiss som kom till sommaren 2016 gav också ett visst lugn och återskapat förtroende men samtidigt urholkades många av de bärande idéerna i reformpaketet. CIHR fick i praktiken också mycket begränsade möjligheter driva arbetet vidare och rätta till de problem som utan tvivel fanns. För att komma vidare beslutade CIHRs Governing Council att tillsätta en internationell expertpanel med den primära uppgiften att utvärdera reformprogrammet. Efter genomgång av underliggande handlingar samt ett stort antal möten med forskare och representanter för universiteten, sjukhusen, olika professionella organisationer och regeringen samt företrädare för CIHR överlämnade vi i slutet av februari vår rapport till CIHR:s Governing Council.

Ta gärna del av rapporten – den innehåller en hel del intressanta resonemang kring peer review, som tveklöst har bäring också på det svenska forskningssystemet. Naturligtvis kan man ha en många åsikter om peer review-processer – och många tycker också en massa utan att faktiskt vara speciellt insatta. I expertpanelen ingick representanter med mycket stor kunskap från Storbritannien, Irland, Nya Zeeland och USA (NIH) så dokumentet och slutsatserna kan nog betraktas som baserat på ”beprövad erfarenhet”. Det vetenskapliga underlaget är dock när det gäller peer review mycket begränsat. Ett av de underlag som vi hade i expertpanelen var en ännu opublicerad rapport från RAND Europe som i detalj gick igenom de vetenskapliga studier som finns kring sakkunnigbedömning av projektansökningar. Med tanke på hur många forskningsfinansierande organisationer och myndigheter som använder peer review för att fördela enorma summar till forskningsprojekt är det minst sagt anmärkningsvärt att man visar så litet intresse för att lära sig mer om hur det egentligen fungerar. I Sverige har Vetenskapsrådet gjort mycket för att studera jämställdhetsaspekter – och tagit fram väldigt intressant och viktig information – men inte mycket för att få mer kunskap om processerna i övrigt.

Expertpanelens första rekommendation till regeringen i Kanada var att öka investeringarna i medicinsk forskning. CIHR ansvarar för en stor del av värdekedjan, från ren grundforskning till mycket tillämpad forskning, och vi bedömde att en väsentligt bidragande orsak till att reformpaketet möttes av så stort motstånd var att den tidigare ökningen av forskningsmedel hade avstannat och att forskningssystemet i praktiken var underfinansierat. Vi förordade vidare att CIHR borde skapa en International Advisory Board för att säkerställa att de förändringar som görs sker i enlighet med internationellt beprövad erfarenhet. Ofta är det ju också lättare att göra förändringar om någon utomstående pekar på vad som behöver göras än att en av parterna gör det. Vi betonade vikten av god kommunikation med forskarsamhället och en stor transparens. Vi uppfattade att man verkligen försökt uppnå detta men att man nog talat förbi varandra. Expertpanelen betonade vikten av att ha vetenskapligt utbildade (disputerade) scientific review officers, som arbetar aktivt för att stödja hela beredningsprocessen, från rekrytering av sakkunniga och fördelning av ansökningar till kontakter med de sökande. Det är precis så som exempelvis Vetenskapsrådet arbetar. I Kanada är andelen internationella sakkunniga förvånansvärt låg. Ämnesrådet för Medicin och Hälsa vid Vetenskapsrådet hade som riktlinje att 20-40 procent av ledamöterna i beredningsgrupperna skulle rekryteras utanför Sverige. Även om det i Ämnesrådet fanns de som ville ha väsentligt färre internationella ledamöter brukade andelen hamna på litet drygt 30 procent. Syftet var förstås att både minska risken för jäv (som är en av peer review-processens stora faror) och att få in ett internationellt perspektiv. Det blir ju annars lätt så att all bra forskning i Sverige också betraktas som världsledande. Och så är det ju tyvärr inte alltid… Vi menade att en ökad internationell medverkan skulle bidra till att uppnå CIHRs mål att ”excel, according to internationally accepted standards of scientific excellence…”. Expertpanelen rekommenderade också att CIHR skulle införa en process där de sökande (som inte triagerats bort) ges tillfälle att bemöta de sakkunnigas initiala bedömning (i det första steget) inför den slutliga diskussionen bedömningspanelen (beredningsgruppen). Jag har tidigare varit mycket skeptisk till en sådan process på grund av det merarbete som det kan genera men blev under våra diskussioner i panelen övertygas om att fördelarna överväger. Det är viktigt att de sökande får möjlighet att framföra sina synpunkter och rätta till eventuella missförstånd. Med det tvåstegsförfarande och e-baserade system som CIHR introducerar så är det möjligt – och därmed rimligt – att införa ett sådant steg.

Expertpanelens avslutande och kanske viktigaste rekommendation var att ”CIHR continues to innovate in the way that it undertakes peer review”. Vi var alla i expertpanelen imponerade över CIHRs ambition och mod att försöka utveckla bedömningsprocessen för att såväl öka kvaliteten som att både minska de sakkunnigas arbetsbelastning och göra arbetet mer kostnadseffektivt. Förändringen innebär att det blir färre fysiska (face-to-face) möten utan mer elektroniska system. Det framgick väldigt tydligt att just panelmöten face-to-face är något av en helig ko för det kanadensiska forskarsamhället (och är nog det också här hemma). Men utöver att man som panelledamot har stor behållning av den typen av möten är faktum att det finns knappast något stöd för att det ger något mervärde för kvaliteten i bedömningen av ansökningarna.

Kanadensarna har varit väldigt innovativa – och modiga. CIHR har fått ta emot mycket stryk för detta men i ett internationellt perspektiv gör de en mycket betydelsefull insats för att processerna kring den kvalitativa bedömningen av ansökningar ett steg vidare. Jag skulle gärna se att vi i Sverige vore lika framsynta.

Gluckman, P., Ferguson, M., Glover, A., Grant, J., Groves, T., Lauer, M. & Ulfendahl, M. (2017). International Peer Review Expert Panel: A report to the Governing Council of the Canadian Institutes of Health Research.

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , | Lämna en kommentar